Mishima - Ett liv i fyra kapitel

Ett liv i fyra kapitel.


Jag hade aldrig hört talas om Yukio Mishima innan jag fick i uppdrag att recensera filmen. Jag blev nyfiken och kollade lite backstory innan jag petade in den i spelaren då baksidestexten på dvd:n var ganska uppseendeväckande. Till exempel att filmen, som först kom 1985, fortfarande är bannlyst i Japan på grund av rädsla för vad högerextremister kan ta sig till.

Yukio Mishima var en författare, bland mycket annat, och anses tydligen vara en av 1900-talets viktigaste japanska författare. Han var även en politisk aktivist och bildade sin egen milis; Tatenokai – sköldsällskapet, som hörde till den japanska nationalistiska högern och tränade tillsammans med den japanska armén.
Mishimas barndom presenteras i svartvitt och fokuserar främst på farmodern som satte klorna i honom som liten pojke och lade grunden för den bisarre man han skulle komma bli.

Det är här jag blir besviken första gången, enligt mina efterforskningar så var både farmodern och pappan riktigt skeva auktoritära individer och jag skulle vilja se mer av detta då jag anar att det hade en väldigt stor inverkan på honom och hans syn på livet, döden och kärleken. I filmen känns det ganska nedtonat så tyvärr måste jag säga att verkligheten överträffar dikten, filmen hade kunnat vara så mycket starkare. Jag förväntade mig mer, jag förväntade mig (fler) scener ur hans liv som måste ha format honom till den underliga och morbida man han blev. Jag har läst att hans homosexuella förflutna är nästintill icke-existerande i filmen p.g.a hot från Mishimas änka. Sant eller ej, jag tycker det är trist när filmmakare censurerar sig själva, i synnerhet som det homosexuella temat av vad jag förstått var ganska viktigt i Mishimas egna verk.

Utöver de svartvita barndomsskildringarna får vi delta i Mishimas sista dag i livet, något som presenteras mer dokumentärt och mellan andra klipp för att sedan få ta plats helt och hållet när det verkligen börjar hända grejer.

Något som verkar ha trillat bort från min dvd till förmån för texten ”Director’s Cut” är ”Ett liv i fyra kapitel” som är undertiteln till filmen. Något som refererar till de verk skrivna av Mishima som presenteras i filmen. ”The Golden Pavilion” ”Kyoko’s House” och ”Runaway Horses”. Dessa är filmade i vackra kulisser på det surrealistiska sättet som är typiskt för när teater och film smälter samman. Dessa tre verk antar jag valdes ut just för att de ger människan Mishima ett djup, de representerar hans inre med känslor av utanförskap, skam och skuld, längtan efter odödlighet samtidigt som han vill efterlämna ett vackert lik, de förklarar hans slutgiltiga handling.

Dock bidrar de mest till att ge ett väldigt splittrat intryck, jag hade hellre sett en ren spelfilm om Mishimas uppväxt, karriär och liv. Eller filmatiseringar av hans verk, och då kanske man kunde nöja sig med ett i taget istället för att möla in tre samtidigt som man ska berätta hans historia. Men vissa verkar anse att man kan göra lite som man vill med en film så länge man kallar det konstfilm. Och om exempelvis Mishimas homosexuella bakgrund utelämnas på grund av rädsla för rättsliga repressalier, vad har då inte ytterligare censurerats? Näe, det där höjer inte trovärdigheten hos en filmskapare i mina ögon.

Jag måste säga att det absolut bästa med hela filmen (förutom musiken komponerad av Philip Glass) och förmodligen det som i slutändan säkrade Mishimas odödlighet, är det antiklimaktiska slutet. Det påminner en om att det är ett verkligt liv som ligger till grund för filmen och att det är precis lika svårregisserat som ditt och mitt egna liv. I och för sig så sägs det att det slutgiltiga resultatet av händelsen den 25 november 1970 var noga planerad och förberedd av Mishima.
Filmen är välspelad, har vackert foto och scenografi, är helt klart gjord med passion och musiken är fantastisk. Men, jag måste anstränga mig för att tycka att den är intressant och det känns som att lyssna på tre personer som samtidigt ska redogöra en händelse och de väljer alla att lägga fokus på skilda detaljer.

Och jag kan inte för mitt liv förstå varför berättarrösten är på engelska när allt annat är på japanska?

INGA KOMMENTARER