Isao Takahata's Mina grannar Yamadas

Vardagshändelser i akvarell.


Till skillnad från de vanligare och modernare anime-tecknade filmerna från Japanska Studio Ghibli så tar Mina grannar Yamadas grepp om ett gulligt serietidningsformat utan någon egentligt löpande handling eller kronologisk ordning. Fristående berättelser ur en familjs liv och hur det går till när problem ska lösas och beslut ska tas är de huvudsakliga ingredienserna tagna från ursprungsmangan Nono-chan av Hisaichi Ishii. Mina grannar Yamadas är en avstickare från det framgångsrecept som är brukligt från Studio Ghibli, där titlar med hjältar och hjältinnor kämpar, såsom Ponyo, Mononoke med flera. Och visst är även den här filmen en pärla – men inte på långa vägar lika attraktiv i stil med det jag vant mig med från Ghibli.

Isao Takahata har använt sig av Hisaichi Ishii’s seriestripp (manga) Nono-chan för att berätta om familjen Yamada och deras dagliga bestyr. Mycket handlar om det vanliga som alla med hemmaboende barn väldigt snabbt kan relatera till och som även andra kan ha en trevlig stund med. Men mycket mer än en trevlig stund tror jag inte att den här 104-minuters-insynen i ett japanskt hushåll ger, där mycket för mig som inte är Japanofil varken förstår eller kan känna igen mig i. För den som läser originalet ser jag möjligheterna till storhet, personligen så blir aldrig Yamadas mycket mer än en mycket trevligt animerad film som inte berättar någonting jag inte redan visste om familjelivet. Förutom de traditionellt japanska bitarna då, som sagt…

Mina grannar Yamadas (Hôhokekyo tonari no Yamada-kun)Jag rekommenderar inte Yamadas till dig som hoppas på något trevligt till barnen då de fina färgerna och det japanska talet (ej svenskdubbad) inte räcker länge för en yngre skara med begränsad koncentrationsförmåga. Det är sparsmakat och torrt, riktat till den som vill återuppleva stressiga och vardagliga situationer igen fast den här gången från soffans trygga värme. Yamadas blandar en dagdrömmartanke som ofta vandrar ut i de mysigaste fantasier med vardagsrealism som i kontrast framstår som lätt trista efter att det första goda intrycket av produktionens utseende lagt sig.Vi följer fem charmanta karaktärer, men eftersom ”filmen” inte handlar om något speciellt så förblir de rätt så anonyma ”vanliga” människor skapta med korta ben och stora huvuden.

Mina grannar Yamadas är utan tvekan en av Studio Ghibli’s smalaste produktioner och det är inte för intet som ovanan att titta på det här gör sig påmind i mitt betyg. Det är som vanligt utan fel i animationer och det ser mycket bra ut. Karaktärerna och miljöer är vackra och gör att jag vill titta mer, men i långa loppet så blir det inte mycket bättre än att jag har tröttnat på familjen som om de vore en dryg släkting som vägrar åka hem efter att kalaset är slut. Mina grannar Yamadas passar dem som verkligen vill och måste se allt stämplat Ghibli men för er som älskar de japanska animerade filmena för spänningen, humorn och de fantastiska världarna så rekommenderar jag inte det här, risken att du tröttnar är överhängande.

INGA KOMMENTARER