Min Bäste Fiende DVD

Ett ovanligt lättsamt krigsdrama.


Trots allvaret i att “Mein bester fiend” inleds 1938 för att sen utspela sig under det andra världskrigets brådaste dagar så är det främst en film som underhåller. Självklart är det ofrånkomligt att nazisterna får känga på känga så som det brukar vara i fiktiva krigsfilmer, vilket de alltid förtjänar också – men jag har sällan förr hållits undan grymheterna på ett så pass lättsamt sätt.

Det handlar om Victor Kaufman, född jude och son till en förmögen galleriägare. Hans vän, den ariske Rudi som stått bredvid honom sen barnsben men i vuxen ålder flyttat till Tyskland, landet som i filmen redan leds av galningen med mustasch, Adolf Hitler. Under ett gemytligt återseende i Wien hinner Victor och Rudi dricka några drinkar och tala gamla minnen, men den glada stämningen byts snart ut mot ovänligheter efter att Victor avslöjat en väl dold hemlighet för Rudi. För tydligen så väger ideologier tyngre än vänskap och Rudi, som hemlighåller sin ariska ubermensch-tro för Victor tar snabb tillfället att utnyttja sin väns fötroende i förhoppningen om führern’s gunst. Han förråder Victor till förmån för sin tro på den friska rasen och därmed hamnar vännerna på varsin sida av arbetslägrets galler – Victor klädd i randigt och Rudi iklädd svart SS-uniform med ett obligatoriskt irriterande hånleende.

Men det är långt ifrån allt. För Min bäste fiende tar de delar av det roliga som går ur andra-världskriget och vrider ur det på ett charmigt sätt. Med Moritz Bleibtreu på den goda sidan och Georg Friedrich med sin väsande röst på den onda så blir det ofta riktigt bra. Min bäste fiende tar inte allvaret ur händelserna alltför mycket och är enligt mig inte en film som gör narr av det som hänt, istället så fungerar den som en mindre fingervisande berättelse kring det som vanligtvis porträtteras med tung musik, bomber och bilder från arbetslägren…

Svårigheterna med att skapa något underhållande från andra världskriget undviks och Min bäste fiende är inte en parodi på någon annan film utan har sin egen stil. De sorgligaste bitarna med förintelsen ses aldrig direkt i bild (budgetfråga?) men förtrycket, de fanatiska nazisterna, flykten och konspirationerna får ändå plats på ett Allo, Allo-aktigt sätt.

Regi och skådespelsmässigt rutinerat och övertygande med bra backning av ett underfundigt men hålfyllt manus från Paul Hengge och Wolfgang Murnberger (även regi). De största bristerna kan enkelt kassera hela filmen och finns i de många märkligheter så som fångar i arbetsläger som är helt utan viktförändring eller ens märkbart slitna… Och det är bara en av de många hinder du måste överkomma för att ha riktigt roligt här. Ett riktigt svårpasserat hinder faktiskt.

Förutom det så är Min bäste fiende en rätt så trevlig avstickare från normen som förmodligen mest lockar den som letar krigsfilm med sitt väldigt typiska fodralomslag. Vilket är lite synd då filmen har potential för att underhålla lite bredare. Enligt mitt tycke en hyfsad film och då gillar jag svart humor på gränsen till opassande. Det här är långt ifrån ett mästerverk men en god blandning av seriositet och komedi, snyggt presenterad i övertygande miljöer, men som sagt – alldeles för stora brister i trovärdighet på vissa fronter. Betyget två kanske verkar väl lågt, men tro mig när jag säger att det är två stycken Hulk-liknande pingviner där nere, en otroligt stark tvåa alltså..

INGA KOMMENTARER