A Million Ways to Die in the West

Det går inte att se klart den, så dåligt är det.


Seth McFarlane har skapat sig en outtömlig källa berömmelse genom att med tecknade serier för vuxna som Family Guy och American Dad locka en hel generation till skratt. Jag håller med om att de här två serierna är något av det bästa som hänt snabbmatsunderhållningen och de har fantastiska karaktärer jämförbara med The Simpsons eller valfri långkörare i samma kategori. När McFarlane sen ställde sig bakom Ted, filmen där en vulgär talande nalle levde satan tillsammans med Mark Wahlberg, ja då blev det ju bara bättre. McFarlane var kung och allt han rört vid var guld.

Tills nu. Tills A Million Ways to Die in the West.

A Million Ways to Die In the WestFör det här är inte bra alltså. Det är så dåligt att jag suttit ner fyra gånger utan att ta mig igenom hela filmen och ja, det erkänner jag. Jag har inte sett hela filmen. Det går inte. Den är så dålig att jag psykiskt inte orkar sitta och titta på McFarlanes tugg om hur svårt och jobbigt det är att leva i vilda västern med sin moderna dialekt, trots att allt är kliniskt rent, alla har skinande vita tänder och det till synes verkar helt ok att befinna sig där.

A Million Ways to Die in the West är enkelt förklarat en lång monolog av kassa skämt signerade McFarlane där Liam Neeson, Charlize Theron, Sarah Silverman och Neil Patrick Harris finns med på varsitt hörn för att försöka hålla någon form av standard. Tyvärr så går det inte, deras repliker och roller är lika usla, ytliga och idiotiska de också, med ett undantag i Neeson, som får vara en duktig badguy vilket han ju vet hur man gör.

Handlingen där fårfarmaren Albert (McFarlane) måste bevisa sig som en man efter att ha förlorat sin flickvän och hamnat i onåd hos en elak pistolviftare hade kunnat fungera om det inte vore för att ordbajserierna gick före allt vad ett berättande innebär. Det är tydligen viktigare att McFarlanes karaktär likt en Hollywoodfru får gnälla av sig än att jag som tittar får någon form av valuta för tiden jag sitter här. Möjligen har jag blivit allergisk mot gnäll eftersom det är regeringskris och hela den svängen, eller nej, det har ingenting med det att göra, det beror på att det här är rakt av strunt.

Det enda roliga jag hann med att se (jag såg 3/4 av filmen ungefär) var inte värt tiden jag spenderade men det var glimtar av ett ljus i en väldigt lång, otroligt mörk tunnel. Chocktekniken som de flesta av oss lärt sig från Family Guy appliceras i mänskliga situationer och det kan leda till en hel del magnifika stunder, synd bara att de här stunderna är för få och filmen däremellan fylls av nonsens utan underhållningsvärde. A Million Ways to Die in the West är det sämsta jag sett från McFarlane och det beror nog mycket på att han tror sig kunna komma undan med vad som helst. Men det fungerar inte riktigt på det viset, skräp är skräp oavsett vem som gjort det och det här är bara det. Skräp.