Ett tveksamt alternativ till saknade Green Wing.


Julian Rhind-Tutt kämpar hårt för att hålla Meant to be ovanför ytan, men till slut sjunker även han och hamnar någonstans på botten bredvid andra förlista filmer. Änglatema och romantisk komedi på schemat – det är som upplagt för katastrof.

Till en början visar sig Meant to be vara en riktigt trevlig och svängig komedi med Julian Rhind-Tutt i spetsen. Som skyddsängeln till arkitekten Amanda springer han omkring osynlig och kommenterar och styr upp hennes vardag för att undvika både olyckor och försovningar. Roligt och spontant.

När hans uppdrag avslutas från högre ort, himlen det vill säga – så inser Will att han fallit för sin skyddsling. Reglerna säger att han nu har sju dagar på sig att vinna hennes gunst, men han måste göra det utan änglatrick – och i människoskepnad. Han får hjälp av sin närmsta “chef”, med ett kombikreditkort som fungerar överallt med obegränsat kredit samt en mycket trevlig parfym som även sätter tidsgränsen han har på sig, när doften försvunnit (efter sju dagar) så är Will’s chanser över.

Handlingen kanske låter bekant? En aktiv man, i det här fallet två – ska övervinna och förföra en passiv men självständig kvinna. Självklart ställs Will emot en rival i form av den Puertoricanska Ben (Santiago Cabrera) som med sin kryddiga charm gör fighten om Amanda till en ordentlig omgång. Will har minst lika mycket att stå i för att komma överens med sin jordliga kropp som han har i jakten på sitt livs kärlek, men kommer han att hinna övertala henne om att han är den rätte?

Meant to be börjar som sagt bra, Julian Rhind-Tutt visar prov på varför jag tyckte om honom så mycket i den nu nedlagda serien “Green wing”, där han hade en av de mest produktiva rollerna. Han försöker även här att skapa så mycket humor som möjligt med de kort han blivit tilldelad, det måste ha varit svårt, men några skratt får han ur mig. Allt roligt sker dock innan första halvan av filmen gåtts igenom. Will’s lilla kamp om att lära känna sig själv som människa samt några små bitar kring Amanda’s nya liv utan skyddsängel står för de roligare scenerna men förutom det så är det här ett riktigt botten-napp för den humortörstige.

Förutom Julian Rhind Tutt så ser vi Kelly Reilly, som krediteras som en av systrarna från Pride and prejudice (jaha?) på fodralet. Hennes insats är närmast avskyvärd och efter en dryg timma har Reilly mirakulöst lyckats tappa bort den roll hon spelade i början av filmen och reverterat till någon slags tolvårig, naiv och ambivalent liten skolflicka som behandlar männen i sitt liv som jämngamla tolvåriga friare. Rhind Tutt kämpar i uppförsbacke för att fortsatt skapa roliga scener men det är hopplöst tillsammans med Reilly och Cabrera som helt saknar komisk timing. De lyckas, ska jag erkänna skapa några fina bilder tillsammans emot solnedgången på stranden, men det har ju inget med timing att göra…

Lägg till en alldeles för utdragen intrig och en biroll av Miá Maestro, en kompetent skådespelerska som gjorde rollen Clara i “Secuestro Express”. Här spelar hon en rik designer med väldigt meningslösa repliker som mest fungerande som latinskt ögongodis. Allt tillsammans med ett riktigt dåligt mastrat ljudspår, det låter som att det talats in i efterhand. Ljussättning som är märkbart orealistisk och starkt överdriven, ena bilden från en vinkel mitt i solen, nästa vinkel i skugga. Ungefär lika övertygande som Amandas solbränna som utvecklas i en rasande takt.

Regissören Paul Breuls saknar erfarenhet och det märks både tekniskt och i vad den ändå ganska erfarna skådespelartruppen lyckas prestera, hans ansvar som koordinator blir det korta strået i stacken och är det någon man ska skylla på så är det väl honom. Tillsammans Med Kelly Reilly, som jag sagt – tappar bort sig i sin roll.

Allt som byggts i den lovande inledningen försvinner när Meant to be går från att vara en lättsam komedi med ett välanvänt tema till ett överdramatiskt romantiskt skådespel som svävar utanför sina egna ramar. Hennes två friare gör allt de kan för att hålla igång det roliga i filmen men det är ogenomförbart, Meant to be förlorar sig själv i en enkel intrig som görs alldeles för svår och dramatisk.

Plus i kanten för Julian Rhind Tutt och några mitt i det standardiserade kameravinklarna riktigt fina kameraåkningar och arkitekturiska bilder samt ett par riktigt snygga vingar som pryder Will’s rygg. Men tre goda ting räcker inte den här gången – det krävs mer för att göra en lyckad romantisk komedi. Meant to be hamnar med så många andra liknande filmer i den bakre delen av dvd-hyllan. En film man bara ser en gång.