Maximum Conviction

Legenden Seagal är filmvärldens främsta armbrytare.


Ett topphemligt militärt fängelse ska stängas och bara en handfull fångar finns kvar. De militära experterna Cross (Seagal) och Manning (Steve Austin) har fått i uppgift att lotsa fångarna, tillsammans med ett par kvinnliga specialfångar till en annan facilitet. Men när fångtransporten anländer så är det med dragna vapen. Fängelset stormas i jakt på en av de kvinnliga internerna. Cross och Manning är underbemannande, men ställer sig ändå redo för att skjuta sin väg fram och stoppa terroristerna, där det sista hindret är den hänsynslöse exmilitären Blake (Michael Paré) vars motiv nog skulle locka många att utföra samma kupp.

Steven Seagal är för mig en man som utan tvekan bryter armarna åt fel håll på sina motståndare och är stolt över det. Han ler aldrig och är humorlös, oftast så är han ute efter hämnd. Och förutom just hämndbiten så är Maximum Conviction precis det jag hoppas på när det kommer till Seagal. Att filmen i övrigt är en överdriven krigsfilm i fängelsemiljö, det ger jag inte mycket för. Men just Seagal, med sin passiva slagsmålsstil som sänker vemsomhelst utan att han ens blir vidrörd utan vilje. Det är klassiskt.

Maximum Conviction BLURAYHandlingen är onödigt invecklad och involverar en del rätt sciencefictionmässiga delar som jag tycker är svårköpta, de känns lite åttiotal idémässigt (trots att de involverar smartphones). Mycket av filmen går ut på att dra ut på en enkel sak för att undvika att alla dör på en gång, transportsträckorna är för många och alldeles för långa. Effekterna är genomgående enkla men fyller sitt syfte och regissören Keoni Waxmans stil är personlig men något utdaterad och effektsökande på fel ställen. För att byta kamera och vem vi följer används alltför ofta ett neonrosagrönt skimmer, som en störning i systemet kanske och det är ett exempel på hur man med ett rörigt manus signalerar att “Ok, nu bytte vi plats och karaktärer i bild.”. Det är inte direkt attraktivt och en alternativ lösning hade varit att föredra.

I actionsekvenserna är Maximum Conviction dock en rolig sak. Det exploderas, skjuts och välts grejer.Slag som missar och landar i luften ger ifrån sig ljud som skulle kunna vara passerande flygplan. Roligt och fartfyllt och det är bara det och de billiga men ibland humoristiska små samtalen som sker mellan fienderna som får filmen att fungera. Där Steve Austin är huvudmannen och gång på gång krystar ur sig både det ena och det andra. Men ibland gör samma humoristiska baktanke filmen otjänster, speciellt i de delar då den är mer av en krigsfilm i inomhusmiljö än det är en normal action. Då visar sig svårigheterna det innebär att från ena stunden ha full skottlossning med automatkarbiner i en korridor, till att sen skämta lite grabbar emellan. Det blir inte roligt, bara oseriöst och att ingen som medverkar i filmen är där för sina utmärkta skådespelartalanger gör det inte mera lättköpt.

Men… huvudsaken med Maximum Conviction är ju inte att den ska tävla om Bästa Film på Oscarsgalan eller i Cannes. Idén med hela filmen kom förmodligen ur tanken; Vore det inte coolt att göra en film med Steven Seagal och Sean Austin tillsammans? Och det är ju rätt coolt. Det är ju det. Båda klarar av att på ett övertygande sätt vara de där mänskliga pansarvagnarna som kör över allt motstånd och utan ånger lämnar högar med kroppar bakom sig. Båda gör bättre ifrån sig än många andra action-veteraner i moderna filmer, ta Jean-Claude Van Damme och Dolph Lundgren i Universal Soldier som ett exempel. De slår däremot inte Willis eller Schwarzenegger på fingrarna, men det har de ju aldrig gjort i och för sig.

Maximum Conviction är en actionfilm och inget annat, precis som alla andra filmer som ser ut såhär och har med liknande skådespelare så är det en fest i att skjuta och fightas. Gillar man det så är det ett bra val som lutar åt det mer klassiska äldre actionformatet. Personligen så är jag nöjd med att återigen ha fått se Seagal bryta av armar på folk och ja, det är lika hemskt krypande i nacken nu som det var på 90 och 00-talet. Han gör det bättre än någon annan. Men det räddar inte den här filmen precis som det inte räddade någon av hans tidigare alster.

INGA KOMMENTARER