Marianne

En riktigt läskig rysare från Norrland.


Efter att Krister förlorar sin fru Eva i en märklig bilolycka så förändras hans liv drastiskt. Helt plötsligt står han som enda försörjare med ett spädbarn och en rebellisk dotter som tänker hoppa av skolan. Att hennes pojkvän är en 26-årig arbetslös hobbyschaman lugnar inte direkt och stressen med tillhörande frustration efter förlusten skapar enorma spänningar i både privat och yrkeslivet. Han tar ledigt för att kunna återbygga en relation med sin dotter och för att tillsammans tackla sorgen och situationen, men planerna raseras av något illvilligt som rör sig i mörkret. Kristers semester blir långt ifrån den avslappnande huvudrensare han hade hoppats på, för han är nämligen fast i en av Sveriges mest underhållande rysare någonsin.

Filip Tegstedt är upphovsmannen som sett till att Sverige fått en rejält duktig film att sätta tänderna i. Genom att blanda gamla folkmyter och modernare sjukdomar som gömmer sig inom oss ger han förbryllande möjligheter åt både det ena och det andra hållet. Det är svårt att förvänta sig något eller att räkna ut vad som kommer hända medan spänningen byggs upp och vi dras längre och längre in i Kristers privata värld. Klassiska element från äldre skräckfilmer blandas med kameraarbete som snabbt kan liknas vid en annan svensk regissörs, nämligen Jesper Ganslandts. Jag tänker främst på hans fantastiska film ’Apan’, det är lika rörligt och oroligt vinglande med växelvis stilistiska men mest vardagliga bilder här som där, med ett avvikande huvudtema för utformningen av bilderna.

Detaljmässigt en fullträff med Jämtlandsflaggan på farstubron och konflikter under midsommarstången. Det syns att det är Sverige både bildmässigt lika mycket som det märks till talet, där dialekterna får härja fritt, vilket jag fullkomligt älskar. Marianne tar tillvara på våra egna vrån och skrymslen och jag tror att mycket av den kusliga känslan som finner sig i mig beror på just det. Den svenska bångstyriga tonåringen (Sandra Larsson), den ofullkomliga terapeuten på landsbygden (Peter Stormare) och den svenska kärnfamiljen mitt i stormens öga är målande för konflikter som utspelar sig överallt i vårt avlånga land. Och det är väldigt trovärdigt. Blanda in mysticism och folkberättelser i vad som kunde varit ett ordinärt drama så får du till en riktigt trevlig samling händelser, vilket Tegstedt gjort och lyckats bra med. Addera till allt en del väldigt grova och vid ett tillfälle nära avskyvärda händelser. Filmen Marianne viker inte undan för något och tar ingen hänsyn till publikens möjlighet att värja sig ibland, det blir faktiskt väldigt rått och väldigt modigt.

Det enda som jag kan känna borde ha putsats till är det obalanserade bland skådespelarna samt berättelsens tid och rum. Tintin Anderzon, Peter Stormare och Hedengran är kompetenta och gör sina roller väldigt väl, främst Hedengran som jag tycker briljerar rent av. På sidan av så står Sandra Larsson (Kristers dotter i filmen, också namnad Sandra) och ett par biroller till inom familjen och deras roller trevar sig liksom fram. Ovanan märks och det skiftar från bra till medel många gånger under hela filmen beroende på vilka som är med i scenerna, vilket förstör lite av takten och möjligheten att leva sig in i det som händer. Sandra Larsson gör inte sin roll nödvändigtvis dåligt, hon personifierar en ångestladdad ung kvinna bra, men det saknas lite udd som finns hos de mer rutinerade skådespelarna. Samma sak angående de nämnda birollerna, Douglas M. Johansson till exempel, som inte riktigt hittar någon vettig plats riktigt kan tyckas.

Tid och rum är egentligen en bagatell eftersom det inte förstör upplevelsen av filmen i sig. Jag nämner det ändå eftersom det påverkar min betygsättning den här gången. Jag finner det ibland svårt att hänga med i vilken tidsrymd vi befinner oss, detta eftersom Tegstedt använder sig av återblickar och ett ibland lite oförklarligt tempo där jag tycker det är svårt att bedöma hur lång tid som passerat mellan scener och generellt hur lång berättelsens tid är både inom och utanför filmens ramar. Hade de här två detaljerna varit bättre så hade mitt betyg blivit avsevärt mycket högre.

Utgåvan som Njutafilms står för är bra och extramaterialet är väl det som jag främst vill nämna med ett långt avsnitt outtakes (12 minuter) och två olika kommentarspår med regissör, skådespelare, fotografer, kompositör och ljudtekniker – det bjuder på något till alla som är intresserade, oavsett till vilken grad. Väldigt mycket att lyssna till, trevliga konversationer och två anledningar att se filmen tre gånger om man vill det.

INGA KOMMENTARER