Hem Recensioner Drama Maos Last Dan...

Maos Last Dancer


En resa från Li Commune nära staden Quingdao i Shangdongprovinsen, Kina till mitt vardagsrum.


När Li efter många år arbetat mot perfektionism inom baletten och även blivit en av de bästa eleverna så får han möjligheten att 1979 åka till USA som deltagare i ett kulturutbyte mellan kontrasterna Kina och USA. Vid ankomsten häpnas Li, (som lyckats lära sig hjälplig engelska innan resan) över hur stort och annorlunda allt är. Han tas väl om hand av sin amerikanska mentor Ben Stevenson, som släpper tyglarna bra mycket lösare än Li’s lärare hemma i Kina.

Som nykomling är det mesta spännande och Li tar sig snart an kulturen trots kommunismens grundtankar som ligger i bakhuvudet och maler. Temat runt det politiska klimatet under sjuttio till åttiotalet mellan Kina och USA ligger alltid och pyr i bakgrunden och lyfts titt som tätt fram för att luftas av och göra mig påmind om att allt inte behöver vara så enkelt som det är idag. Li gör till synes motvilliga försök att bryta sig loss från hackan och skäran-tänket och omfamna den amerikanska discodansande och urringade kulturen. Resultaten varierar.

Inom dansen utmärker sig huvudrollsinnehavaren och både koreografi, kamera och ljus sätter fokus på detta huvudämne ordentligt. Det fullständigt vimlar av trevliga dansuppvisningar och Chi Cao som spelar Li Cunxin verkligen glöder på scenen. Chi Cao är i grunden balettdansör och en duktig sådan, han har vunnit prestigefyllda priser och passar därför utmärkt i rollen som dansare, det är det han kan. Under de skådespelande scenerna har dock Chi Cao en större utmaning att möta men han gör även rollen som Li Cunxin mycket bra, enligt vad jag vet om huvudpersonen så känns Chi’s insats i alla fall nittioprocentig.

Mao’s last dancer innehåller mer än bara balett och är inte en film som riktar sig enbart till dem som tycker om att gå i fina salonger för finare underhållning. Dramat runt famlijen växer i och med Li’s frånvaro, samtidigt som kärleken blommar och det kommunistiska styret gör sig påmint. Relationer sträcks så långt det går och spänningen ökar gradvis ju mer vi lär känna Li’s personlighet. Regimässigt har Bruce Beresford fått till en riktigt trevlig film med musiken som en naturlig del och koreografin även den helt inbakad i konceptet från start. Skådespelare i all rangordning gör väl ifrån sig och även åttiotalet känns äkta utan att jag kunde se någon iphone kvarglömd på nattduksbordet någonstans. Filmen har mycket att erbjuda, avfärda den inte på grund av det aningen pretentiösa omslaget eller titeln.