Make-out With...

Make-out With Violence

Make-out with violence

Sista sommaren med Wendy, en rom-zom-com från Nashville.


Fem år tog det för Bröderna Deagol att färdigställa Make-out with violence och enligt den dokumentära bakomfilmen som följer med som extramaterial så var det på vippen att det det här ens finns tillgängligt. Vänskapsband bröts, syddes ihop och bröts igen, inhyrda skådespelare klagade på oproffsiga filmskapare och budgeten försvann bara på några veckor vilket tvingade regissörer och manusskribenter att skaffa jobb och starta band för att få ihop pengar till nya inspelningsdagar.

Det kallas indiefilm och är oberoende och med låg eller i alla fall lägre budget än det som finns i mediasurret. Väldigt populärt hos många medelklassungdomar som inte bara diggar Transformers och annat spektakel, det är jordnära och lite mer ”på riktigt” och ofta med människor i bild som det går att direkt relatera till utan några symboliska influenser. Jag personligen brukar undvika indiefilm om det inte innebär någon form av exploatering, eftersom det utan exploateringen sällan är värt att spendera tid med. Make-out with violence finns i gränslandet till det jag tycker om och det som indiefilmer oftast generar (sliskig sörja med god ambition och dålig ljudläggning) då den både tar med odöda samt ett evigt suckande kring ungdomars ofantligt förstorade problem kring missförstådd kärlek.

Filmen handlar om ett gäng ungdomar som brukar spendera sommarmånaderna tillsammans, ett gäng som aldrig riktigt var sammansvetsat utan bara behändigt nära varandra geografiskt. Den här idyllen förstörs när den populäraste tjejen i gänget (Wendy) försvinner spårlöst, vännerna sörjer och det syns främst på Patrick (Eric Lehning) som alltid varit hemligt förälskad i henne. De håller minnesstund, uttalar sin saknad vid podiet och tar farväl vid en tom grav. Det dröjer dock inte länge innan Wendy återfinns av Patricks två bröder Carol (Japp, han har ett kvinnonamn och japp, det förklaras i filmen) och Beetle, de tar som de samariter de är hem henne i en sovsäck eftersom de inte riktigt vet om hon lever eller är död.

Och från den punkten påbörjas förmodligen den underligaste kärlekshistorien som någonsin skapats i Nashville, Tenneessee. (Förmodligen inte om man tänker på regionen ändå…) Hur som helst, det här är inte en zombiefilm i sin vanliga mening, det vill säga zombie nämns i singular och helt utan armarna-framåt-och-släpande-fötter-dansen. Shellie Marie Shartzer gör en helt ny zombiedans och den är tillsammans med filmens musik det allra bästa med hela visningen, hennes rörelser som koreograferats av en pilates/dansinstruktör är så mycket bättre än allt annat jag tidigare sett, jag rös varenda gång hon fanns med i bild, en läskigare odöd får du leta länge efter. Musiken har (förutom det som lokala band spelar) komponerats av Eric och Jordan Lehning (Deagol Brothers) och det är ett redigt passande och vältimeat ljudspår som ligger och trycker i bakgrunden hela tiden. En riktig stämningshöjare som får mig att glömma bristerna med det talade ljudet, som tyvärr lider lite av det amatörmässiga burkiga – men utan att ens vara i närheten av hur dåligt det brukar kunna vara.

Filmen i sig är något av ett par långtråkiga kärlekshistorier som aldrig tycks komma någonstans och transportsträckorna och de ointressanta och utfyllande scenerna är alltför många. Jag bygger aldrig någon riktig relation med någon av de dominanta karaktärerna förutom den yngsta brodern Beetle som också agerar berättarröst, det är genom hans ögon vi ser det hela och precis som hos ett barn så kan äldre vuxnas göromål tyckas ganska ointressanta, där min slutliga inställning också stannar. Jag skulle gärna se Make-out with violence igen om några år, det är inte en dålig film, bara en film som hade behövt kortare inspelningstid för att få en hårdare konsistens. Så som den presenteras och från det jag lärt mig av bakom-filmen så blir det inte mycket mer än ”det här är vad det blev och nu orkar vi inte med det här längre.”.

Gillar du alla filmer som har något som helst att göra med zombies så kan du ta och ge Make-out with violence en chans. Förvänta dig inte för mycket zombieinslag bara, för även om de finns där så är de rätt så tama, förutom just själva rörelserna som i sig är smått fantastiska, skulle jag någonsin göra en zombierulle så är den första jag ringer Shellie Marie Shartzer, men skulle jag behöva en regissör så är inte mitt förstaval The Deagol brothers.

Make-out with violence får en trea i betyg, det är en av de bästa indiefilmerna med kärlek på tapeten som jag sett på ett bra tag, den är välspelad och nyskapande, bristerna ligger i ett tempo som är alldeles för lågt och en hel del onödigt tjatter som jag helst hade sluppit sitta och lyssna på.