The Magic of Belle Isle

Morgan Freemans röst gör resan till Belle Isle värd det.


Så fort någon säger Morgan Freeman så hör jag hans djupa och behagliga röst ekandes i öronen. Det är hans främsta kvalitet som använts flitigt inom naturdokumentärer och liknande på senare år medan filmkarriären där man faktiskt ser honom tycks hamnat i stiltje med mindre roller och lättglömda insatser. The Magic of Belle Isle känns inte direkt som någon publikfångare den heller räknat till Freemans fördel, men han är ändå den egentliga enda anledningen till varför det kan vara värt att ta en titt.

I rollen som den rullstolsbundne western-författaren Monte Wildhorn tar sig Freeman tid att leva en sommar i stillhet. Mycket beroende på ett alkoholproblem som inte uppskattar sällskap men även på grund av att han sen sex år tillbaka förlorat i stort sett all livslust och kampvilja, då hans fru gått bort. Tanken att skriva något finns där men bitterheten och föraktet hindrar honom – tills den dagen då han blir upptäckt av de nyfikna grannungarna (Emma Fuhrmann, Madeline Carroll, Nicolette Pierini) och deras klassiskt pianospelande mor Charlotte (Virginia Madsen). Möjligen har de den optimistiska livssyn och de utmaningar, samtal och inspiration som Monte behöver för att ta sig vidare. Det blir en sommar fylld av vackra fraser blandat med vikten av hur stort det är att inte låta vuxenlivet bryta loss det sista spåret av barndom vi alla alltid bär med oss.

Magic of Belle Isle Packshot DVDThe Magic of Belle Isle är en typisk sån där film som jag gärna skulle vilja hänge mig åt och låta mitt hjärta löpa amok till. En äldre herres kamp för livslusten, möjligheter till romans, goda människor i vackra miljöer. Mer, fantastiska miljöer som påminner om ett vardagligt paradis på jorden. Det finns jämlikhet, sammanhållning inom familjen och det mesta som någon med ett gott hjärta kan ta till sig, och det gör jag. Delvis.

För ska det dras i trådarna som spelar på vår medmänsklighet och hjärtans empati så måste det göras med en större respekt för vår inlevelseförmåga och sympati. Regissören Rob Reiner, ett välkänt namn, behöver lära sig att få skådespelare att istället för att berätta med ord hur de känner skådespela detsamma. När Morgan Freeman om och om igen berättar vad han känner i sin ensamhet, enkla känslor, istället för att rynka på pannan, jobba upp lite svett, stirra, vad som helst så blir jag irriterad och förolämpad eftersom filmen antar att jag inte skulle förstå om det inte skrevs på en lapp och postades hem till mig. Detsamma gäller även övriga emotionellt brett inblandade vuxna, till skillnad från barnen, som istället får agera ut sina känslor med färre ord och större gester. Förmodligen till fördel då deras talade insatser inte direkt är fantastiska (ej gällande Emma Fuhrmann som har största barnrollen.)

Det här tillsammans med att Morgan Freemans Monte inte direkt är någon som man knyter an till så lutar The Magic of Belle Isle åt att vara en alldeles normal film som inte gör varken till eller från. Den har alla förutsättningar att vara en hjärteslitare förutom möjligen valet av Virginia Madsen i en av de ledande rollerna, som till skillnad från Freeman inte lyckas leverera de tyngsta replikerna med tillräcklig styrka. Jag hade gärna sett en lite mer nerskitad författare på dekis, men jag har ingenting emot en lite mer familjevänlig historia som möjligen kan leda till intressanta frågeställningar efteråt.

Det är en fin film som ligger på gränsen till att vara tråkig men som klarar sig på mindre ljuspunkter, ett par parallella bihistorier som inte gör till eller från men i alla fall skapar variation samt Morgan Freeman, som trots att det inte är hans bästa insats fortfarande har den där rösten som är så ljuv att lyssna till, och det gör jag så gärna så – varje gång.

INGA KOMMENTARER