Love is not a crime (Loosies)

Orolig för ficktjuvar?


Då ska du nog ta på dig magväska med dubbla hänglås om du beger dig in i Bobby Corelli’s värld. Han är en blixtsnabb ficktjuv som kan beröva dig både portfölj, klocka, plånbok och mobiltelefon på mindre än ett par sekunder om du inte ser upp. I jakten på att betala tillbaka en enorm skuld som hans far lämnat som enda arv arbetar Bobby (Peter Facinelli) hårt, vilket tvingar honom att leva i skuggan av en lögn där hans mor och vänner tror att Wall Street är hans arbetsplats. Vilket det i och för sig också är…

Bobby har aldrig haft mycket tur och det är inte något som tycks förändras för honom eftersom han som ett pojkstreck bestulit en tuff New York-polis som inte skyr några medel. Nästan självklart spelad av den passande Michael Madsen, som verkligen vet hur man sträcker ut lagens långa arm längre än tillåtet. När ytterligare en dragkedja dras igen över Bobby’s fingrar dyker den sköna brunetten Lucy (Jaimie Alexander) upp i Bobby’s liv igen efter att de inte setts på väldigt länge. Hon har med sig hemlighter och nyheter som verkligen längtat att få komma upp till ytan, till Bobby’s förskräckelse.

Bobby’s liv ställs på kant och den slitsamma vardagen med fingrarna i turistfickor riskerar bytas ut till tråkigare, men lockande vuxengrejer. Det är dags för Bobby att ta ställning om han ska förbli en småtjuv eller välja Svenssonsvängen, problemet är bara att ingen tycks vara intresserad av Bobby’s svåra livsval, han är skyldig pengar, jagad av polisen och det spelar ingen roll för dem som är hack i häl varför Bobby inte hör av sig.

Till utseendet så verkar Love is not a crime vara inspirerad av franska thrillers och komedier som utspelar sig i Paris. Michael Corrente & Peter Facinelli verkar väldigt intresserade av att skapa en dynamisk New York-miljö där det tuffa slangsnacket inte får lika mycket utrymme som de höga balkongerna med fantastiska utsikter. Bilderna som blir minnesvärda är storslagna men i övrigt så försvinner New York i snabba klipp och rätt fantasilösa miljöer för scenernas faktiska skådespel.

Peter Facinelli (som även producerat och skrivit manus) och Jaimie Alexander blir det heteronormativa paret mot världen vars sikte ställs in på det stora normala, jag vet att det här för många är införlivande härligt i filmer men personligen så blir jag väldigt lätt uttråkad när familjer ska skapas genom relationer som byggs upp på springande fot. Det blir larvigt enkelt att förutse händelseförloppet och förutom en nästan Guy Ritchie i Snatch, Lock Stock & two smoking barrels-kreativ scen så händer det ingenting som verkligen skapar spänning mellan skådespelarna under hela filmen. Det är snabbt och tempofyllt men ointressant och enkelt typiskt. En golfapplåd till Michael Madsen och Vincent Gallo från sidan av, de har båda haft tur att finna sig i perfekta men tråkiga roller för sitt typiska karaktärsskådespel, de gör sin grej och gör det bra…

Jag kan tänka mig att Love is not a crime underhåller dem som bara söker efter en lättsam film som tar väck 1½ timme’s tristess, mycket mer än så duger det inte till tyvärr – det finns en uppsjö av smartare liknande filmer som till exempel Adjustment Bureau som både är charmigare och roligare. Det enda som Love is not a crime kan stoltsera med är hur Peter Facinelli’s ficktjuvsfärdigheter visas upp, samt hur fint New York är från högsta våningen på valfritt höghus…det första får i alla fall mig att fundera på om inte den där magväskan från 90-talet inte vore en rätt bra idé ändå, en tanke som jag kan förskjuta lika snabbt som jag förskjuter upphovet till dessa onda tankar. Filmen är värd en svag tvåa – för det saknas charm, personligheter och en redig takt till mycket innehåll. Ingenting verkar passa som det var tänkt.

INGA KOMMENTARER