DVD

Lita aldrig på någon.


Principfasta rånare är de största hycklarna och Watty Watts, den manliga delen av duon vi följer i Love and a .45 är fylld till bredden med klyshor som han mer än gärna delar med sig av. Vid sin sida har Watty (Gil Bellows) en lättklädd Renée Zellweger som getts det fyndiga bondfångarnamnet Charlene Cheatham (Cheat’em). Tillsammans leker de Bonnie & Clyde i småstadsmiljö i C.M Talkingtons förbisedda film som med rätta hamnade i skuggan av Natural Born Killers, som också släpptes 1994.

Men filmerna är inte jämförbara mer än att de handlar om varsitt kärlekspar som råkar mörda de flesta som kommer i deras väg. Love and a .45 är en mycket mer moraliskt uppläxande berättelse där huvudkaraktärerna egentligen bara är losers som valt ett enkelt sätt att tjäna sitt uppehälle, jämfört med Natural Born Killers där mördandet är en del av förhållandet.

De bor i en trailer, har en bil och mat i kylen och de är nöjda med det. Men Watty Watts har ett par hemligheter i skafferiet som Charlene inte vet om och de kommer att ställa till bekymmer. För så snart vi fått århundradets jobbigaste lärdomar berättade för oss från Watty Watts heliga kodex för hur man lever sitt liv som matbutiksrånare så dyker den misslyckade kumpanen Billy Mack (Rory Cochrane) upp. De ska bara åka och sno till sig någons dagskassa, en sista kupp innan Watty ska fria till Charlene, en sista kupp som går käpprätt åt helvete och istället för att förvandlas till öl och grillkött blir en ofrivillig roadtrip mot Mexico där både polisen och lustigt namngivna gangsters är dem tätt i hälarna.

Jag vet inte jag men för mig händer det ingenting när jag tittar på Love and a .45. Filmen är platt som en pannkaka och även om C.M Talkington har haft en vision om en film som verkligen hade potential så blir det aldrig särskilt bra. Det är billigt gjort, utan någon specifik stil som följer hela filmen och rekvisita, kostym och liknande delar gör alla sitt till att det inte känns trovärdigt för fem öre. Den överhängande jobbigt noirinspirerande Watty Watts-touchen till berättandet är skrattretande dåligt komponerad och som jag sa så haglar det klyschor inte ens ett paraply av solitt stål kan skydda dig mot.

Bara en sån dum grej att karaktärerna i filmen, i stort sett allihopa har namnats som om de vore tecknade figurer gör att det inte går att se den här filmen som ett seriöst projekt. Jag listar dem för att få fram min poäng. Watty Watts. Sug på den en stund. Charlene Cheatham, det enda halvsmarta namnet. Dinosaur Bob, japp, Dinosaur Bob. Creepy Cody, han är inte så creepy, mest bara dum. Ranger X, en sheriff med ett stort rött X på hatten (kan det bli bättre?) och slutligen men inte mest roande det rimlustiga Billy Mack Black. Vem kallar sig för någonting sånt här och är ok med det?

För all del för den som är frälst att spendera tid på dåliga actionfilmer eller alltid har suktat efter en yngre Zellweger i trosorna alternativt en Bellows i bar över – ta en titt. Men för den som funderar på om jämförelsen med True Romance, Reservoir Dogs, Drugstore Cowboy och Natural Born Killers på fodralet är sann och att Love and a .45 är en gömd diamant som någon hittat i en grotta nyligen så kan jag bara säga att: Nej, det är det inte. Berättelserna är liknande men det här är en dålig film i sig själv och jämförd med dessa nämnda så har den inte en chans. Plus i kanten för Zellweger som faktiskt är bäst samt Peter Fonda som dyker upp i en väldigt annorlunda och rolig biroll.

Skulle det här vara din kopp med te så att säga – så finns det en trevlig mängd extramaterial att titta på efteråt där storyboard comparisons både är intressant och snyggt presenterat samt ett givande kommentarspår, det är inte alltför ofta man får med sånt på filmer med några år på nacken så det är bara att tacka och ta emot. Filmen får en stark etta och med extramaterialet klättrar det till en svag tvåa, bara på grund av att jag känner mig riktigt snäll och det snart är jul.

INGA KOMMENTARER