Hem Recensioner Thriller Lost Highway

Lost Highway

Lost Highway av David Lynch

Dröm eller verklighet?


Den framgångsrike saxofonisten Fred Madison ser med allt mer misstänksamma ögon åt sin fru Renee. Han misstänker att hon bedrar honom med en sliskig pincettmustaschprydd kille som heter Andy. I samma veva som vi får reda på det här så kontaktas Fred av en mystisk man, någon lämnar videoband framför parets hus och det tycks som om att något kommer att gå rakt åt helvete väldigt snart. Vilket det också gör.

Renee mördas brutalt och Fred grips snabbt varvid han lika snabbt döms till döden, i sin cell händer något ännu märkligare, när det en morgon inte finns någon Fred i cellen – utan istället så sitter det en mekaniker vid namn Pete där inne.

David Lynch har inte gjort sig känd för att vara en enkel person vars filmer man fattar direkt. Jag är rätt säker på att det inte finns någon som förstår Lost highway helt och hållet och teorierna som jag läst om filmen har dragit in allt från penetrationsångest till andar från astrala plan som kommer och stör. Det är en hejdundrande tankefest som väntar om du ser filmen med ett öppet sinne. Att släppa föreställningarna kring hur ett berättarflöde ”ska” se ut, ta tillvara på intuitionen och våga skapa egna hypoteser är nästan ett måste. I alla fall om du ser filmen i sin ensamhet utan att blanda in Lynch’s senare filmer Mulholland drive och Inland empire, som är minst lika krångliga de också.

Filmen i sig har givetvis också en handling, som i sig själv borde intressera dem som söker en saftigt skrämmande thriller med oförutsägbara svängningar. Psykologisk thriller borde jag tillägga… Skillnaderna mellan Lost highway och den vanligare typen av film är att du kan få vänta bra länge innan det du undrar över får en lösning och det finns inga problem som är olösbara – alla trådar, precis som i verkliga livet – går inte att knyta fast någonstans.

I de dominerande rollerna ser vi först som Fred och Renee (filmens inledning) Bill Pullman och Patricia Arquette och deras insats är väldigt passande och stämningsskapande. Arquette har ytterligare talang att uppvisa när hon senare i filmen dyker upp även som en annan person, där hon agerar till och med ännu bättre än som Renee, hon nålar fast sina uttryck på publikens ögonhinnor med sån precision att det inte ens svider till, jag har inte sett allt som Arquette medverkat i men jag vågar säga att det här är hennes absoluta huvudnummer! I en lika stor roll som Pullman, fast med lite mindre intressanta och ”vanliga” händelser ser vi Balthazar Getty, som även han briljerar. I några mindre, men inte oväsentliga biroller finns även den omåttligt blatante Garey Busy samt Robert Loggia med, båda i väldigt passande karaktärer.

Lost highway är en film som borde passa alla men som ofta avfärdas som skräp och tråkig sörja eftersom det är svårt att rätta sig efter någon form av vettig berättarteknik. Jag håller inte med den skaran som ogillar Lynch även om jag har svårt för hans filmer vid första titten. Lost highway har jag sett i alla fall fem gånger nu och den blir bara bättre och bättre, ju mer jag tar mig in i historien och ju mer jag tror mig förstå av allt som händer. Förmodligen har jag helt fel, möjligen har jag löst den Lynchianska gåtan… Vad jag kommit fram till berättar jag inte, eftersom du förmodligen kommer få ett helt annat svar när/om du ser den här filmen, och jag vill inte ge dig några förutbestämda tankar, det brukar kunna bli bättre så.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)