LOL

Vaniljkomedi med svårigheter att ta ställning.


Lisa Azuelos försöker hotta upp sin egna framgång i amerikansk tappning med en överagerande Miley Cyrus vid rodret och ett gäng utskurna pappfigurer på däck. Från att ha varit en kvick ungdomsfilm (i den franska versionen med samma titel) går LOL, på amerikanskt vis till att bli ungefär lika spännande som en mellanstrips från McDonalds.

Vi följer Lola, som påstår sig kallas Lol, men ingen gör det. En ung kvinna som är på väg att växa upp i lala-land där livets stora frågor är hur man bäst hanterar pojkvänner som tror sig ständigt bli fotade för magasinomslag och vänner som kanske inte alltid känner sig manade att dela med sig av allt. Jämt. Det är en bedrövlig radda ickeproblem som framställs, förstärkta av Demi Moore som århundradets curlingförälder och försvarad av hennes separation från maken, den evigt ointresserade och frånvarande pappan (Thomas Jane). Allt kulminerar efter en språkresa till Frankrike då Lola tvekar runt sitt val av livspartner (ha!) och måste få reda på om Kyle (Douglas Booth) verkligen är den rätta. (Dubbel-ha!)

LOL Packshot for SwedenLOL är en typisk film som jag, med en betydligt jobbigare uppväxt än Lola mest av allt känner avundsjuka kring. Tänk om det hade varit sådär enkelt att vara tonåring, om allt bara rullade på och det värsta som hände var att jag hade blivit ledsen ibland, för att sen bli kramad av Demi Moore. Underbart. Faktiskt så är det så att det inte presenteras ett enda problem i den här filmen som inte kan lösas på mindre än fem minuter, vilket de oftast också görs.

En tråkigt framställd kopia på en bättre film som består av ett antal ungdomar som bara kan berömmas på grund av att de passar in åldersmässigt. Det är överspelat, romantiserande och vaniljsmakande på gränsen till bomullsvadd. Jag kan tänka mig att nyblivna tonåringar kan få för sig att det här är normen för hur det är att växa upp, men stackare, vilken chock de kommer få. Det här är möjligen ett milt undantag, en sådan uppväxt som nog de flesta som överlevt tonåren skulle önska sig såhär i efterhand.

Den enda fördelen med LOL är att den är snyggt presenterad (tack vare en framgångsrik mall i föregångaren) men det kommer man inte långt med om innehållet är så intetsägande som det är. Allting är till slut ok, inga ställningstaganden görs, konsekvenserna är obefintliga men försvarbart till det är väl att det aldrig presenteras någon problematik som är värd tiden i och för sig.

Gillar du filmer som inte har någonting att komma med, som inte tar plats eller utmanar på något sätt och vis – då är det här helt rätt. Har du som tonåring eller äldre växt upp så pass mycket att du vill stimuleras med annat än rörliga bilder på Miley Cyrus och massvis av montage så rekommenderar jag dig att skippa LOL. Det är en usel film.

INGA KOMMENTARER