Les Misérable...

Les Misérables In Concert 2010

Les Misérables In ConcertEn av de största musikalerna.

Musikaler. Jag ska vara helt ärlig och säga att det inte alls är min grej. Jag såg Tim Burtons Sweeney Todd och famlade efter skämskudden i tid och otid. Jag har sett Rocky Horror Picture Show och önskar att jag kunde uppskatta den mer än vad jag gör, det är så många fantastiska element i den filmen. Som 13-åring såg jag en uppsättning av Little Shop of Horrors på Chinateatern och som jag minns det så tyckte jag att den var bra då, men å andra sidan så hade jag inte hunnit utveckla något folkvett på den tiden.

Ironiskt menat eller ej, jag har svårt för att skådespelare brister ut i sång i tid och otid oavsett hur bra resten av handlingen är. Just Les Misérables är jag bara ytligt bekant med sedan tidigare, jag har hört namnet, känner till att det är en riktig långkörare som tydligen har blåst om Cats i antalet föreställningar, den är baserad på en bok (skriven av Viktor Hugo 1862). Det är ungefär det enda jag vet.

Les Misérables fyllde 25 år förra året, det firade de storslaget med en stor orkester och en minst lika stor kör klädda i Les Misérables t-shirts i trikolorens färger. Och de satsar på att blåsa strumporna av publiken med en riktigt maffig show.

Vänta nu, show? Det är inte ens en adaption av musikalen? Det är ingen spelfilm, det är själva musikalen? Nu ser jag framför mig hur en mer eller mindre statisk kamera försöker få med så stor del av scenen som möjligt samtidigt, åh nej. Det börjar inte bra, men det positiva med att komma in med så låga förväntningar som möjligt är att man bara kan bli positivt överraskad. Och det blev jag. I början kändes det väldigt konstigt att det inte fanns några kulisser, de försökte aldrig lura en att det var något annat än en konsert. Bakgrunden var givetvis dekorerad för att passa in, men den byttes aldrig ut. Skådespelarna/sångarna stod mestadels stilla vid statiska mikrofoner vilket också kändes fel till en början. Hur skulle de kunna interagera med varandra när de hade flera meter luft mellan sig?

Inget av detta blev till något problem, man glömde snart bort att det inte fanns några kulisser, scennärvaron var så stark att det inte spelade någon roll. En oerhörd intimitet skapades mellan rollerna med enkla gester och minspel. Det faktumet att det var en ren konsert helt befriad från skådespelade dialoger gjorde det hela mycket lättare för mig att se, jag slapp det jag fruktade mest – spontansången. Och så fort jag insåg det märkte jag hur jag kunde slappna av och bara ta in vad som utspelades på scenen.

Jean Valjean, en f.d. fånge, förbittrad av sitt orättvisa straff möter en oväntad barmhärtighet som innebär en möjlighet att sadla om och bli en hederlig man. Detta kräver en självrannsakning och han försöker sedan rätta till sina misstag dock ständigt jagad av Javert, Valjeans tidigare fångvaktare och numera polis som fortfarande tycker att han inte sonat sitt brott. Deras interaktioner på scen är otroligt starka och de innehar båda en makalös scennärvaro, och inte minst röster. Javert är min favoritkaraktär i hela uppsättningen, han är intressant med sin fanatiska övertygelse och har ett djup som endast kan matchas av Valjean, de är varandras motpoler men samtidigt otroligt lika varandra.

De som jag anser är de svagaste länkarna är kärleksparet Cosette och Marius. De, och i synnerhet Marius innehar inte samma starka känsla som de andra. Jag känner inte med dem på samma sätt och de bleknar vid sidan av de andra karaktärerna, vilket är synd då de båda har ganska stora roller. Där är Eponine en starkare karaktär, hennes smärta över den obesvarade kärleken till Marius är verkligen rörande.

Les Misérables skildrar kärlek, sorg, kämpaglöd, hopp och även humor. En ganska otippad rollbesättning är Matt Lucas, mer känd för oss som den (inte så) rullstolsburne Andy Pipkin och andra karaktärer i Little Britain, som den sluskige och girige värdshusvärden Thénardier som tillsammans med sin minst lika sluskiga hustru ”tog hand” om Cosette mot betalning när hon var liten. Men han är perfekt för karaktären och verkar ha väldigt roligt på scen.

Någonstans mitt i så börjar jag tröttna på överanvändningen av dubbelexponering, effektfullt i vissa scener, överflödigt i de flesta. I övrigt så är det skickligt klippt mellan kör, orkester och olika medlemmar i ensemblen, visuellt så blir det aldrig tråkigt. I bakgrunden finns tre stora skärmar som mest används till att ge personer längre bak i den enorma publiken en chans att se vad som händer, men jag tycker att de hade kunnat användas flitigare till att visa det som inte kunde visas på scenen.
Allt som allt är det en maffig uppvisning, det är mäktigt med en massiv kör och en full symfoniorkester, sångerna som återkommer flera gånger knyter ihop produktionen riktigt fint.

Är man dock som jag, helt obekant med det här sättet att berätta så kan det bli förvirrande ibland, jag har tjuvkikat lite på Les Miserablés 10-års jubileum och där beskrevs det med text vart karaktärerna befann sig och vad som hände runt om. Något liknande hade jag som tydligen är oförmögen att läsa mellan raderna i en musikal haft nytta av.
Summa summarum: Jag förstår att Les Misérables är en orgie för sinnena för den som redan är frälst, själv kommer jag ändå tveka nästa gång jag står inför en musikal. Det är ju inte min kopp te och även då jag fann element här och där som absolut var underhållande så kommer jag inte att känna något behov av att se om den.