Hem Recensioner Crime/Deckare Kommissarie W...

Kommissarie Winter: Rum Nummer 10

Kommissarie Winter

Den sämsta Winter’n.


Jag såg ”Vänaste land” för inte så länge sedan. Den var bra, överraskande, tät, intressant. Jag såg fram emot den här Winter-dvd’n. Förhoppningarna hade skapats från den förra. Vilken besvikelse. Istället för ett intressant kriminalfall så bjuds det en oändligt lång film i två delar där det mesta är slöseri med tid.

Transportsträckorna mellan de få scener där det faktiskt händer någonting är oändliga. Då en kvinna hittats mördad i rum nummer tio på Hotell Royal visar det sig svårt att lista ut något motiv eller ens vem som varit i närheten av rummet. Det finns inga bevis och kvinnan har blivit hängd, ett iscensatt självmord. Hennes ena arm är vit, avgjuten kanske? Kommissarie Winter är förbryllad.

Ytterligare så har detta skett i samma rum som Winter började utreda sitt allra första fall i. En kvinna vid namn Ellen Börge hade då försvunnit och hennes make ville att hon skulle hittas. (Såklart) Det gick inte så bra den gången, kanske har de två händelserna ett samband?

I Rum nummer tio så finns det förutom en säng, ett sängbord och allt det normala som brukar stå i ett hotellrum inte mycket utrymme för spänning. Med ett ihoptrasslat nätverk av personer som skulle kunna vara misstänkta blir det inte heller mycket intensitet där då alla framsteg som görs av Winter med vänner sker på grund av yttre omständigheter och inte alls av deras eget polisarbete. Varken Winter eller kollegorna framstår som särskilt intresserade av att lösa fallet, de glider runt, frågar en massa frågor och visar prov på dåliga kunskaper inom förhörsteknik. Det är rätt så illa att titta på. Den enda som drar upp den här filmen till en nivå som gör det tålbart är Daniel Larsson som spelar en ung mentalt handikappad kille som haft något i görningen med den hängda kvinnan.

Nej, strunta blankt i att den här dvdn finns, det är tråkigt och grått. Överspelet hos Jens Hulten går mig på nerverna den här gången, han rantar runt som en påtänd kroppsbyggare med händerna en halvmeter från kroppen på grund av ren frustration. Winter, Magnus Krepper – klarar inte av att säga nej till arbetet och familjen lider av detta, stereotypt men välporträtterat i en scen där barnen ska kläs av i hallen, ett frustrationsmoment som verkligen fungerade bra, men en bra, egentligen meningslös scen gör inte filmen bättre. Det är helt enkelt för trassligt, för tråkigt och för förutsägbart. Krepper tar även han i lite väl mycket i några scener och det fungerar inte alls med hans motspelare, de enda gångerna han gör sig bra i samspråk med en annan skådespelare här är tillsammans med Daniel Larsson.

Välj något annat, ta Vänaste land istället – jag trodde att Winter skulle vara lika bra som den varje gång, men ack så fel jag hade. Undrar om romanförfattaren Åke Edwardsson är nöjd med den här produktionen eller om det finns mer nerv i boken?…

Roligast med Winter – Rum nummer tio är att räkna hur många hembesök Winter gör för att ställa en eller två frågor, han måste ha en enorm bensinförbrukning… stackars oss skattebetalare som pyntar…

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)