King of kong: A fistful of quarters

Engagerande dokumentär om arkadspel.


1982 blev Billy Mitchell världsmästare i arkadspelet Donkey Kong, något som gett honom stjärnstatus inom världen av elektroniska spel.

23 år senare, 2005 för den som inte orkar räkna efter, försöker Steve Wiebe klå det hittills oantastade rekordet.

Bäddat för action spänning och känsloladdningar? Låter inte riktigt som det va, men jäklar vad fel man kan ha. Det känns inte som en dokumentär, den har allt som en välproducerad storfilm har; spänning, nederlag, revansch, uppoffringar, starka karaktärer, en antagonist och en protagonist. Jag försöker med flit att undvika att berätta för mycket om handlingen, mycket av spänningen ligger i Wiebes kamp.

Mitchell är inte den som skräder orden när det kommer till hans egen förträfflighet och man märker snabbt att han är en äkta douchebag, en douche med hockeyfrilla, troféfru, smaklösa slipsar och ett skägg tätare än en gammelgäddas vassrugge. Han livnär sig som såsbaron och ägare av Rickey’s World Famous Restaurant kedja.

Wiebe är en tvättäkta underdog i äkta hollywoodbenämning. Killen som är genomschysst, smart och ödmjuk. Killen som spelade basket och baseball i high school men var tvungen att sluta pga skador. Killen som är sjukt musikaliskt begåvad men inte gjort något av sin talang (förutom nu, när han spelar kristen musik och har släppt skivan King of Song.) Killen som… negligerar sin familj för att han fått ett infall och vill bli ny världsmästare i Donkey Kong?

Jupp, båda grabbarna är ganska skeva på sitt sätt. Wiebe släpar in ett arkadspel i garaget och spelar, spelar och spelar. Sonen Derek försöker få sin pappas uppmärksamhet, en pappa som frånvarande svarar typ ”Jaja, jättefint. Jättebra.” utan att riktigt lyssna. Wiebe och dottern Jillian diskuterar Guinness rekordbok varpå Jillian med en menande blick säger att vissa människor verkar vara beredda på att förstöra sina liv för att få vara med där. Så trots att han är så helylle så verkar han tydligt befinna sig i någon slags medelålderskris där det blivit viktigare att förverkliga sig själv än att finnas för sin familj.

Men hela tiden vill man honom väl, man vill att han ska få vara glad och att han ska få erkännande för sitt hårda slit, vi ser ju vad han offrar för sin dröm. Han nöter, nöter, nöter på arkadspelet i garaget. Han åker på spelkonvent, försöker få en chans att spela mot Mitchell, försöker få ett erkännande. Det känns helt bisarrt att iaktta den kulten som utgörs av hardcore gamers. Flottiga nördar i för tighta t-shirts med obskyra tryck är eliten i en nästan maffialiknande organisation, jag finner detta otroligt underhållande och jag finner det så fascinerande att människor kan bli så uppslukade, jag gillar när någon är starkt passionerad även om det är gällande något så trivialt som arkadspel. Det finns absolut vettigare saker att lägga tid, tårar, pengar och energi på, men å andra sidan, vettigare för vem? Vem kan säga att ett fritidsintresse är mer värdefullt än ett annat så länge utövaren är nöjd.

Dokumentären har fått kritik för att ha varit för editerad, att det vinklats för hårt och viktiga delar klippts bort. Att Mitchell och Wiebe inte är sådana rivaler, att Mitchell inte är en sådan douche egentligen. Samtidigt som annan information säger att de var tvungna att tona ned Mitchells stjärtigare sidor för att det skulle bli alldeles för mörk annars. Jag kan även störa mig lite på att Wiebe är lite för älskvärd. Vad som är rätt eller fel vet inte jag och ska man se filmen som en ren dokumentär så är det klart att sådant är viktigt och spelar in. Men jag väljer att se det som en film, en ruggigt engagerande och intrikat film. Se filmen, gör din egen efterforskning och bilda din egen uppfattning.

Allt håller tydligen på att filmatiseras med skådespelare i detta nu, det ska bli intressant att se men jag har väldigt svårt att tro att den kommer överträffa originalet.

INGA KOMMENTARER