King Kongs Son DVD

Inte riktigt vad jag hade hoppats på.


King Kong, förra århundradets tuffaste film. Eller i alla fall en film som förtjänade en värdigare uppföljare än King Kongs Son. Mest en planlös återresa som tar alldeles för lång tid och bara erbjuder några slapstickskämt till den som orkar.

King Kongs uppföljare släpptes väldigt tätt inpå den första filmen och den här gången fortsätter berättelsen bara någon vecka efter det att Kong, den stackars utnyttjade skräckapan från Skull Island gått sin död till mötes. Filmaren Denham (Robert Armstrong) som står ansvarig för fadäsen är utblottad och stämningsdelgivare och journalister campar utanför hans hus. I desperation tar han hjälp av kompisen Charlie (Frank Reicher) för att fly landet. Och tillsammans ger de sig in i sjöfraktsbranschen.

Deras första resa tar dem till en medelhavsö i närheten av Kongs hem, där en medioker cirkus med två nummer, ett med musicerande apor (som måste ses) och ett annat, där skönheten Helene (Helene Mack) sjunger och spelar gitarr . Denham lägger ögonen på Helene och förälskar sig en aning men han har inte tid för kärleken, då samma kapten som gett honom kartan till Skull Island (John Marston) dyker upp och frågar varför de tog med sig apan hem, men lämnade den enorma skatten som finns på ön. Att återvända för att hämta skatten är ett måste, de har skeppet, de är i närheten och de är alla i ekonomisk knipa. Väl på väg visar det sig att Skull Island aldrig är ett semesterparadis, då de inte ens hinner stiga iland innan problemen hopar sig… …och det visar sig att delar av cirkusen har följt med i smyg i lastrummet.

King Kongs Son är en vek uppföljare i jämförelse med King Kong. Den har inte samma gedigna uppbyggnad, går på tomgång i större delar av filmen medan manusförfattarna försöker hitta på något att göra på ön, vilket de inte riktigt lyckas med. Väl iland är det specialeffekterna som får spela roll då varken motivet för återresan eller farorna som presenteras inte riktigt håller måttet. Upprepningarna är fler än det går att räkna och det som introduceras är larvigt och ofta skrattretande billigt i jakten på publikreaktioner. Där Kong Sr. var en mästare gör Kong Jr. bort sig och som skräckapa vore pappan nog inte särskilt stolt.

Roligt är det dock att det är samma team (med ett par byten Fay Wray mot Helen Mack till exempel) som spelar samma roller och utför samma sysslor i den här filmen. Stilen är densamma, det håller samma klass i effekter som fortfarande är avancerade och väldigt coola om än i mindre bombastiska scenerier.

Filmens allra bästa bit är den då Denham och Charlie mellanlandar på medelhavsön, delar lite bitska skämt och cirkuskvinnan Helen introduceras. Just där, under tjugo minuter eller vad det nu var så glänser filmen som något intressant och överraskande trevligt. Just cirkusen fascinerade mig väldigt mycket, men det erbjuds också gott om dramatik och ett triangeldrama som senare ska redas ut på ett mindre vettigt sätt än det inleddes.

King Kongs Son är kanske inte en grymt bra film, men har man nyligen sett King Kong så är det den första filmen som ska ses efteråt, istället för någon av alla remakes och plagiat som följde i strömmen av framgångarna. Utan uppbackning av pappa Kong gör sig filmen om Lille Kong inte särskilt bra utan hade behövt mer innehåll och mer av den tuffa attityden som Pappa Kong kunde skaka fram. Lille Kong skakar mest kokosnötter från träd medan han lyssnar till Denhams ursäktande för det som har hänt – vilket är fint i sig men inte riktigt vad jag hade hoppats på.

INGA KOMMENTARER