King Frat DVD

Den perfekta filmen för nyfikna 8-åringar! För tjugo år sen.


När jag var liten så såg jag en massa skrotfilmer som min pappa gillade. B-skräckisar, dåliga actionrullar och lite liknande såna här collegefilmer. Dekadensen var inte fullt såhär utspridd hos de karaktärer jag då smög omkring och småtittade på. Ja de få gånger jag lyckades vara ensam hemma och kunde trycka i valfri film i videobandspelaren.

Möjligen hade King Frat (Fart?) kunnat fungera som en av dessa collegefilmer för mig, när jag var i åttaårsåldern. Den har lite naket, en massa ölande och oräkneliga fjärtskämt. Den innehåller också massvis av vuxenreferenser som barn oftast är väldigt intresserade av, medan vuxna har hunnit tröttna och kommit fram till att det är fånigt. Det tyckte förmodligen inte filmmakarna till King Frat, som här har lyckats med spektaklet att inte fixa till en enda rolig stund i en 85 minuters komedi, trots att de med största sannolikhet hade en hejdlöst rolig tid under inspelandet.

Ron Kurz, som skrev manuset, borde skämmas. Det gjorde han nog också eftersom han titulerade sig Mark Jackson, vilket han också i och för sig gjorde till sitt andra manus ”Eyes of a stranger”. Lustigt (är det lustigt?) nog så finns det fler samband mellan de här två filmerna. Regissören är nämnligen densamma, Ken Wiederhorn. En man som inte direkt visar sig som en enorm talang i King Frat men i alla fall tar sig vidare och regisserar lite ”21 Jump street” och lite ”Freddy’s nightmare”. Men även Meatballs II, en intressantare titel.

Hur som helst så är det här resultatet av ett par hjärnor då på väg mot framtiden, och förmodligen en riktig tvärnit i utvecklingen mot seriösare arbete. Ytterligare anledningar att se ”Eyes of a stranger” om man inte fått nog efter ”King frat” är John DiSanti, (Grossout) och Robert Small (Kevin) som även de finns med i båda filmerna. Tydligen är det en riktigt dålig skräckfilm som stulit det mesta från andra filmer och förlitar sig på en papperstunn handling. Jag kommer se den.

Tillräckligt om en annan film, nu till handlingen här. Den består av det typiska collegeämnet ”hus mot hus”, vi har jocksen (sportkillarna, här med överdådiga homosexuella tendenser) och den anticoola geeksquaden som i King Frat består av ett gäng 30 – 35-åringar med grava alkohol och psykiska problem. De rör sig runt på gatorna i en svart likbil, moonar allt dom kan (inledningen av filmen är en av filmhistoriens längsta mooningscener) och bor i ett hus som närmast kan liknas med ett crackhouse.

När det annonseras om en fistävling är Grossout den första att skrika ut sin glädje, han ska deltaga, för att kunna köpa 37,8 tunnor öl. Andra klumpigt invävda storys är den nya killen, (vars föräldrar blir lurad på exakt lika mycket pengar som 37,8 tunnor öl kostar och därför trycker hål i motivet för deltagandet i tävlingen. Det spelar ingen roll…) det görs i collegefilmsanda narr av jocksen, det träffas brudar, det kräks på stekbord, det has sex i ambulanser och det stjäls lik. Ja det härjas något vansinnigt och det hela tiden till dunket av en titelmelodi jag gladeligen skulle krossa originalkassetten till.

King Frat förädlar konsten att dra ut på ett skämt tills det absolut inte är roligt längre, upp till fem, sex upprepningar är ingen ovanlighet, ovanpå varandra, sen fiser någon och klipp till en en bild på en sovande alkis på föreningshusets tak. Om och om igen. Den här filmen, som förvisso 1979 måste ha varit något spektakulärt underhållande för dem som var villiga att ta åt sig är ingenting för 2000-talets nyinvigda. För nostalgikerna, samlarna och de besatta är det säkerligen guld. Personligen tycker jag filmen var riktigt dålig, förutom de återblickar jag fick från min barndom och det som drev mig in i ett filmintresse.

Tips om du ser filmen, vilket jag tycker du ska göra, alla filmer ska ses. Kolla upp den på nätet efteråt, den stunden du har då gör filmen en riktig tjänst. Av någon anledning är det lätt att minnas King Frat med ett leende, trots att den är så otroligt dålig.

INGA KOMMENTARER