Killing Them Softly

Stiliserat om brottslingar mitt i finanskrisen.


Ingen går säker när ekonomin är darrig, inte ens de mest härdade av brottslingar. Det märker lönnmördarna Jackie (Brad Pitt) och Mickey (James Gandolfini) av när de anlitas för att reda ut en röra gällande ett par kortspel, en syndabock och tre småfifflare som nästan, men bara nästan kommit undan med en smart kupp. Priser förhandlas, varje utgift måste godkännas av den osynliga toppen och det tar lång tid att slutföra några enkla jobb som hinner bli personliga under tiden.

Vi befinner oss på båda sidor, å ena i skuggan av Jackie som är en handlingarnas man, i konflikt med både den nya världens brottslingar och den snacksalige föredettingen Mickey. Å andra sidan träffar vi Frankie (Scoot McNairy), en osäker småtjuv som hamnar i kläm på grund av dåligt omdöme när det gäller både vänner och stötar. Båda med sin egna världsbild som målas upp som en romantisk men mörk och hård kliché av regissören och manusansvarige Andrew Dominik.

Killing Them Softly BlurayKilling them Softly är som ett långt avsnitt av The Sopranos där det visuella känns igen från liknande Killer Joe och karaktärena fått sitt bästa urkramat sen länge. Ingenting nytt visas upp och det är idel typiska föreställningar om män i olika situationer i galleriet. Ingen av dem presenteras på ett sådant sätt att jag bryr mig runt deras vara/icke-vara, förutom möjligen Gandolfinis Mickey som är ett sådant misogynt svin att jag gärna ser honom inom kategorin icke-vara. Gandolfini gör med andra ord en mindre paradroll. Det är inte dåligt skådespelat i övrigt heller, men karaktärerna hittas på reahyllorna i Hollywood märkta uttjänta koncept som inte kryddas med någonting extra. Ja förutom det otroligt tråkiga och evigt påminnande temat runt en amerikansk ekonomisk kris – som inte direkt tar en tung thriller upp till himlen och tillbaks utan snarare tvärtom.

Det som är värt att se i Killing them Softly är Gandolfini och mystiken som rör sig runt Brad Pitt (mycket för att han är en megastjärna tror jag) och Andrew Dominiks något ovanliga visuella stil. Det känns som om att jag är nära inpå personerna hela tiden, med minimala panoreringar, inzoomningar från baksätet till framsätet på bilar och liknande trix. Ibland är kameran direkt involverad som när den skakar om en dörr stängs, vilket inte direkt gör några tjänster, men i alla fall är en liten överraskning i en film som i övrigt tar allt som tidigare funnits och packeterar om det i fint omslagspapper och hoppas att det ska räcka så. Det gör det inte.

INGA KOMMENTARER