Killer crocod...

Killer crocodile

Killer crocodile

Ja herregud, vilken film…


Fabrizio De Angelis krokodilfilm från 1989 kräver en rejäl förfest för att passera som en film värd att spendera tid på, för all del, fortsätt gärna drickandet under uppspelningen men se till att vara tillräckligt nyktra mot slutet bara, för en hel del magiska scener kommer spelas upp. Såna scener som automatiskt får det att rycka i handen för bildandet av den så kallade ”facepalmen”.

Upplägget är detsamma som i de flesta djurskräckfilmerna, ett gäng miljöaktivister söker efter anledningar att rädda djur och natur och som tur är (otur är) så finner de ett stort antal tomfat som osar av radioaktiv strålning vid flodens kant. Boven i dramat heter Foley (Bill Wohrman) och han ges inga chanser att presentera motiv till sin dumpning men han tänker definitivt inte avsluta det han påbörjat utan manisk som en äkta Bond-tjuv fortlöper nedsmittningen av vattnen runt deras egna hem. (Underligt val av dumpningsplats…)

Aktivisterna bestämmer sig för att sätta hårt mot hårt och manar framåt att ”Nu ska vi sätta åt dem!”, ”Nu har dom inte en chans!” men gör inget åt saken utan beger sig istället ut på floden för att mördas en efter en av en fantastiskt stor och respektingivande kokodrilo som i en snabb ordväxling fastställs att ”förmodligen” muterats av strålningen, det låter sannolikt, då detta nog är den enda krokodilen som tillsammans med kinesiska muren, syns från månen.

Det behövs ingen handling egentligen men det är ju trevligt att det finns något slags mellanspel då krokodilen är en vansinnig rackare som biter ihjäl varenda kotte som kommer för nära, och är de långt bort så glider han så sakteliga dit och biter ihjäl dem där istället. Attackläget är konstant och obevekligt.

Krokodilen är definitivt herren på täppan i ”Killer crocodile”, tills en nemesis uppenbarar sig i vildmarksmannen Joe, en man skapt från DNA taget av Chuck Norris och Paul Hogan. Som en landburen version av den galna dinosauriesläktingen beger han sig ut på floden för att sätta punkt för den här filmen och med hjälp av de överlevande aktivisterna sätter de fart in i de slingrigaste och farligaste krökarna för att en gång för alla göra upp. Så förbered er på en heltokig resa där ni kommer fråga er om det är dubbat eller inte gång på gång…. ”Killer crocodile” erbjuder inte mycket annat än totalt vansinniga karaktärer, djur och mest beslut, fylld av dåligt skådespel och klumpiga statister som gärna blockerar kameran.

Det är lätt att hysta negativa saker mot ”Killer crocodile”. Men finns det något bra med den här filmen då? Jo, det gör ju det.

För i det jättedåliga manuset med många helt oväsentliga och oproduktiva scener, i de väldigt fåniga små bitar film av krokodildelar som studeras trots att vi får se hela monstret inom fem minuters speltid och i de märkligaste av märkliga handlingar som utförs under räddningsaktioner, strider med krokodilen och överhuvudtaget överallt så finns det en mängd avkoppling. Jag påstår inte att filmen i sig blir ett bättre hantverk av det här, för jämfört med liknande åttiotalsfilmer och till och med sjuttiotalsfilmer så är det inte särskilt imponerande, men ändå så är det en trevligt standardiserad och bra-för-att-den-är-dålig känsla som infinner sig.