Kill the Irishman

Hur dödar man bäst en envis irländare?


Danny Greene föddes av irländska föräldrar i Amerika under trettiotalet och skulle komma att bli en av Clevelands mest fruktade under sjuttiotalet. Tillsammans med John Nardi (Vincent D’Onofrio) och på sätt och vis FBI ställde han sig emot den italienska maffians åderlåtning av samhället och andra kriminella i det bombhav som skulle terrorisera Cleveland tills den dagen Danny Greene trillat av pinn.

Vi får först lära känna en ung Greene som redan då låg i batalj med de italienska ungdomarna i sitt område men vi slussas snabbt framåt i tiden tills dess att Danny är på väg att påbörja sin karriär inom fackföreningsrörelsen, en rörelse som var väldigt olik den vi känner igen. Ett steg mot brottets banor, som skulle bli den bana Green följde hela sitt liv. En uppstickare i traditionella värdegrunder bland brottslingar som var obarmhärtig, kaxig, påläst och vidrigt snabb i munnen. Danny Greene blev en nagel i ögat på alla han mötte, inklusive sina närmaste, till slut hade han skaffat sig så många fiender att inte längre kunde skilja på dem och sina vänner. Till slut handlade det inte om pengar eller kupper, det handlade om att överleva ytterligare en dag utan att tappa sin image.

Kill the irishmanEn Irländare i en gangsterrulle har ju potentialen att bli hur häftigt som helst, kolla bara på ”The departed, Miller’s crossing eller Perrier’s bounty”, alla har de irländare med, som framstår som rätt så tuffa i alla fall. Det gör också Danny Greene, men den film som han fått sig dedikerad är inte riktigt uppe och tävlar med de bästa. Filmen följer Greene’s liv från start till slut och innehåller en mängd olika personer omkring honom, som spelas av en mängd olika stjärnor, bland andra Christopher Walken, Val Kilmer och Vinnie Jones.

Problemet som gör att ”Kill the irishman” inte kommer få ett toppbetyg finns i att alla roller förutom Greene är rätt så outvecklade. Jag kan ta hans fru Joan Madigan (Linda Cardellini) som ett praktexempel, hennes liv beror till synes helt och hållet på sin mans framgångar och motgångar, men hennes (och barnens) medverkan i filmen är alldeles för liten. När hon väl syns i bild, står hon i bakgrunden runt Greene som tar all plats. Och även om det var så att Greene tog sådan plats i verkligheten, vilket jag inte vet, så tycker jag att regissören Jonathan Hensleigh kunde ha fått skådespelarna att agera annorlunda, för att få ut det mesta av allt intressant. Det gjorde han tyvärr inte och därför lämnas ”Kill the irishman” oftast i händerna på sin svarta humor och kvickheten hos Ray Stevenson som Greene, vilket inte räcker till i alla scener.

Man ska inte heller låta sig luras av namnen Val Kilmer och Christopher Walken, eftersom det då är Stevenson’s film du kommer få se när du tittar på den här. Det är trevligt att se de två men de har små roller som vilken halvrutinerad skådespelare som helst hade kunnat fixa. Kilmer är med för att han ser sympatisk ut och möjligen för att han tackar ja till allt som erbjuds, Walken för sin raspiga röst, sitt namn och ett säreget utseende. Stevenson regerar i bild och frågan är om han inte hade behövt mer hjälp av sina kollegor för att riktigt nå upp till den absoluta toppen. Han gör det mesta bra men det går definitivt i vågor.

Förutsättningslöst och utan att överanalysera, vilket jag ofta gör – så är ”Kill the Irishman” ändå en duglig film. Den innehåller en hel del action som visas i en kavalkad av bilbomber och fortsatt berättande kring Greene. Det är intressant att följa huvudpersonen trots att han knuffar undan alla andra, eftersom han via Ray Stevenson förblir den starka karaktär han förmodligen också var. Filmen har sina brister både kontinuitetsmässigt som skådespelarmässigt men bjuder också på många härliga dialogburna scener som kittlade mig så att jag skrattade högt. Smakprov på precis den svarta komedi som titeln antyder – likaså temat på filmen, som ju inte borde vara någon hemlighet finns det många av.

Gillar du gangsterfilmer så är det en given film att se. Men för den som inte är frälst kan nog ”Kill the irishman” framstå som ganska överdriven och overklig (trots att den är baserad på verkligheten), Greene’s öde handlade om tur, som också symboliseras ganska tråkigt sentimentalt mot slutet.

Jag tyckte att den var värd att se, men önskar att mer arbete, större budget och möjligen en bättre komprimerad version av filmen hade varit verkligheten, det hade blivit bättre och potentialen i berättelsen hade nog kunnat hoppa fram och gjort ordentligt väsen av sig. Nu hamnar ”Kill the irishman” i bakgrunden och synd är ju det, för det är en helt ok film – som inte behandlats rättvist till hundra procent.

INGA KOMMENTARER