Kick-Ass 2

Kick Ass på repeat.



Den första Kick-Assfilmen var banbrytande och gjorde det som Defendor, Mystery Men och Super precis misslyckats med. Att framgångsrikt nå fram till folks rättvisekänsla med en superhjältefilm utan klassiska superhjältar. Kick-Ass fulländade det med humor och självdistans, inte helt enkelt och i Kick-Ass 2 upprepas det mesta, fast med fler superhjältar och fler frågeställningar. Resultatet? En sämre film som ändå klår de flesta. Men jämförd med sin föregångare? Ordentligt sömnig.

I uppföljaren teamar den grönklädde Kick-Ass upp med ett gäng brokiga superhjältar för att göra världen till en bättre plats. De slåss mot maffian lika gärna som de hjälper tanter över gatan, men mest patrullerar de gatorna ackompanjerade av folkets jubel. Tills… det som ingen förväntat sig händer och superskurken Motherfucker presenterar sig. Driven av hämnd på jakt efter Kick-Ass och alla omkring honom. Vilket snabbt leder hjältarna i staden till att fundera om det här med kostymer och brottsbekämpning verkligen var en så bra ide trots allt… Men. Då är det redan för sent.

Kick-Ass 2 bjuder i stort sett på samma film som vi redan sett. Scener upprepas för att skapa paralleller, Kick-Ass’s speakerröst skyndar på inledningen och karaktärerna är i huvudsak desamma. Förutom såklart, alla nya superhjältar som vuxit fram ur rörelsen som pågått när vi väntat på en uppföljare. Vi följer främst Kick-Ass (Aaron Taylor-Johnson) och den mer spännande superhjältinnan Hit Girl som spelas av Chloë Grace Moretz. Förändringarna i deras i livssituationer pressar på för en annorlunda film handlingsmässigt, medan Jeff Wadlow’s regi präglas av Matthew Vaughns producentroll. (Vaughn regisserade den första filmen.) Det är stilistiskt likadant som förut, vilket inte är en direkt dålig egenskap.

De olika bihandlingarna som ges i Kick-Ass reser många universiella frågor som de flesta superhjältefilmerna redan behandlat, men som fortfarande är intressanta och hyfsat givande. “Går det att vara en superhjälte och ha ett vanligt liv?” “Är ensamheten priset man betalar?” …och den lite mer ovanliga; “Borde vi inte sluta med det här innan vi blir ihjälskjutna?” Det är frågor som ger en annars rätt romantiskt töntig och American Pie-humoristisk film ett ansikte och själ. Och de största anledningarna till att jag inte anser att Kick-Ass 2 är en rip-off av sin föregångare, vilket till en början kändes väldigt nära.

Men det största problemet med Kick-Ass 2 är inte att den liknar Kick-Ass. För det är rätt naturligt för en uppföljare och stilen är inte alls dålig, tvärtom. Det jag ser som mest problematiskt är att en viss realism stadigt kryper in i filmen likt en aggressiv sjukdom.

För flera gånger så stannar vi upp för karaktärernas eftertanke kring vad de håller på med och mot slutet av filmen så är det här en tydlig röd tråd. Och varför stör det mig? Jo, för att om det ska blandas in realism i en fantastisk superhjältefilm utan likhet med verkligheten så borde det göras mer handfast. Istället fortsätter här galenskaperna (superhjältearbetet) medan realismen används väldigt selektivt. Om det bara finns med i hopp om att öka spänningen så blir det mer av en störning. Det fungerar inte heller i förklarandet av Kick-Ass och Hit Girls livsförändrande ögonblick… Möjligen så är det (minst sannolikt) för att skapa en kontrast mellan hjältarna och den verkliga världen… men den kontrasten kunde inte ha varit tydligare, det är ju bara att titta på hur de klär ut sig.

Oavsett vilket så stör det mig att realism ens finns på kartan för en film som den här, då den realistiskt sett borde avslutats snabbt med ett par pistolskott och ett ingripande från polisen, som förutom att de dyker upp på brottsplatser när alla brottslingar försvunnit, inte tycks existera i Kick-Ass-världen.

Bortsett från den störande realismen så är Kick-Ass 2 ungefär den film jag hade förväntat mig. Kända ansikten återvänder med stil och nya presenteras. Jim Carrey gör en underbar roll som föredetta maffiatorpeden “Colonel Stars and Stripes” som nu jobbar för den goda sidan och andra superhjältar som introduceras är Night Bitch, Battle Guy, Doctor Gravity och Insect Man. Som givetvis är ungefär lika töntiga men dödliga som de hjältar vi redan bekantat oss med. Superskurkarna är anonyma förutom ledaren Motherfucker (Christopher Mintz-Plasse) och en massiv rysk dam vid namn Mother Russia som nog är den enda kvinnliga motsvarighet till Dolph Lundgren jag nånsin sett. Imponerande minst sagt.

Kick-Ass 2Action och ultravåld sparas det inte heller på men det är inte fullt lika roligt att titta på längre då fighterna känns igen. Välkoreograferade för Hit Girl och likaså för Kick-Ass, som i vanlig ordning får redigt med stryk. Den allra sista uppgörelsen är smått fantastisk och värd att vänta på, men genomgående inget nytt att chockeras av.

Kick-Ass 2 hade behövt lite mer vind under vingarna för att knäcka sin föregångare och frågan är om det ens hade gått då. Ändå en väl sevärd film speciellt om du ser den första direkt innan. Se till att börja tidigt bara om du vill titta på extramaterial också. Då Universal inte har snålat, med både väldigt intressanta scener som inte kom med i filmen (involverar Hit Girls pappa Big Daddy) samt en alternativ inledning, kommentarspår, scengenomgångar och andra extra scener. Över en timme totalt utan att räkna med kommentarspår och det borde göra de flesta entusiaster glada.

INGA KOMMENTARER