Kärlek och lavemang

Tråkigt med hypokondri, roligt med trevliga sånger.


Kärlek och Lavemang, inspelat 2001 på Fredriksdalsteatern i Helsingborg är ett fritt omskrivet skådespel från Moliére’s sista pjäs Den Inbillade Sjuke (La Malade imaginaire). Från början skriven i tre akter men nu konverterad till lämpligare två som precis på cirkusar ger utrymme till en timmes show, paus och en timme till.

Men det är inte det enda som har förändrats för en svängom i könsroller har också blivit till. Istället för den i vanliga ordningen manlige huvudrollen Argan ser vi Eva Rydberg som inbillningssjuk rikekvinna med en guldgrävare till man som bara väntar på att all hypokondri någon dag ska bli sanning. Det är runt henne och hennes två döttrar, deras friare och läkekonstens alla kvacksalvare som Kärlek och Lavemang cirkulerar. För all del så får jag ju inte glömma spindeln i nätet som heter Petronella (Pernilla Wahlgren), hon är bara husa men med list och timing kan hon spela allas kort rätt för att få till ett lyckligt slut.

Personligen så vet jag inte särskilt mycket om Moliére’s original och jag tänker inte låtsas om att jag gör det heller. Det behövs inte. Kärlek och Lavemang kan med fördel (precis som det mesta från Fredriksdalsteatern) ses enbart för sitt underhållningsvärde. Där sång, dans och musik givetvis är en stor del av det hela och det sätter jag främst för den här föreställningen. I första rummet sätter jag Rydberg och Wahlgren’s insatser i sångerna, främst när de även dansar. Glädje på scenen som får mig att le när de jobbar tillsammans många gånger. Men så kommer det ibland långdragna, tråkiga sånger som inte ens har halvroligt skrivna texter, spretiga tveksamma melodier som inte verkar passa in, trots att det inte ens är de överraskande moderna inslagen (2000-tals-låtar i 1700-talsdrama).. Under hela föreställningen är det växelvis uppåt växelvis nedåt och överlag ovanligt ojämnt för att vara en så pass rutinerad skara aktörer på scenen. Och det är bara kring musiken.

För dialogmässigt och i kärnan av skådespelet så händer det också saker. Rydberg får använda sitt ansikte mycket eftersom hon sitter ned och ojjar sig i nästan två timmar. Ändå, trots att hennes roll Elvira Krank är irriterande så det gör ont så klarar hon sig med bravur. Men inte bäst, för det är Pernilla Wahlgren som skiner på scenen, jag vet inte om det är det stora vita leendet som gör det eller om hon är duktig på riktigt, men rollen passar den personlighet jag förknippar henne med och det gillar jag mycket. Lite på sidan av dessa två scentjuvar står bland andra Linus Wahlgren som tröstlös friare, Thomas Ungewitter med Håkan Brinck från familjen Lungholm, som ska giftas ihop med familjen Krank mot Sofia Krank’s (Birgitta Rydbergs’s) vilja. Kvacksalvardoktorn Hierta som mjölkar Elvira Krank på pengar spelas av Isidor Torkar, ett träffsäkert porträtt precis som dennes nemesis, som spelas av Hans Wahlgren, den enda som känns hundra procent naturlig i sitt vita smink och kostym som Elvira Kranks broder Evald. Smink och kostym som för övrigt borde belönas på något sätt då det är riktigt snyggt och stiligt!

Men, trots att det är massvis av duktiga aktörer, den ojämna men ofta roliga och trallvänliga musiken så håller inte Kärlek och Lavemang måttet. Handlingen är lite för ömklig och även om det är själva meningen (i och med Rydbergs hypokondriska centralfigur) så verkar det hela rätt löst ihopsatt, svåromskrivet – svårt att beskriva men det hela verkar vara utan givet mål trots att det är uppenbart hur det hela kommer sluta. Det mesta av det här beror på manuset och det redan från början illavarslande 1700-talstemat, viktorianskt är sällan roligt överhuvudtaget, vilket Kärlek och lavemang verkar vara gott bevis på. Teaterföreställningar tappar ju mycket magi när de konverteras till dvd och den magi som fanns på plats 2001 verkar har tappats bort i någon tryckpress, för tyvärr roar det här mig inte mer än hjälpligt, förutom under de ibland väldigt upplyftande sångnumren.

INGA KOMMENTARER