Järnladyn

Den medryckande historien om Margaret Thatcher.


Mod, beslutsamhet, stark moral och intelligens definierar den enda kvinnan som suttit som premiärminister i England. Kvaliteér som givetvis behövdes i en totalt mansdominerad politisk värld. Mellan åren 1979-1990 var det Järnladyn Thatcher (ett smeknamn hon fick från en journalist i forna Sovjetunionen) som bestämde och hennes beslut ifrågasattes ofta. Men genom att vara konsekvent och genom att stå fast vid sina beslut vann hon i popularitet, samtidigt som hon varje gång riskerade allt.

I rollen som Thatcher och slående lik ser vi (fast hon känns aldrig igen) Meryl Streep i det som möjligen är hennes absolut bästa rollprestationer någonsin. Hon porträtterar något av en spillra av den bild de flesta av oss har av Järnladyn, där förvirring, saknad av den bortgångne maken (Jim Broadbent) och en form av husarrest (för hennes egen säkerhets skull) är vardagen, tillsammans med rutinmässigt deltagande i diverse meningslösa tillställningar. Thatcher har kanske lagt politiken på hyllan, men hon har inte lagt sin förmåga att tycka och att dela med sig av sitt tyckande, vilket hon gör i samtal med illusionen av maken som fortfarande driver omkring i huset. Väntandes på att bli fri, tillika att Margaret ska komma överens med sin ensamhet.

Iron Lady Packshot DVDGenom återblickar förs vi genom Järnladyns politiska historia från det att hon inspireras av sin far som var borgmästare i den lilla staden där hon växte upp – till slutet på karriären, där hon avgick för att undvika en inom partiet förödmjukande maktförlust. Vi får ta del av ett England som led av svår ekonomisk kris, upplopp, strejker och ett allmänt anarkistiskt tillstånd, där Irländska rebeller exploderade bilbomber och det konservativa partiet fick skulden för det mesta. Järnladyn klev in i salarna där besluten togs vid en väldigt svår tid, men lyckades mot alla odds jämna ut och få landet på rätsida igen. Även om det kostade så gick det.

Järnladyn är en biografiskt riktig film som tar upp de största och viktigaste delarna av Margaret Thatchers liv, samtidigt som den ger ett porträtt av personen bakom ridån, både i det återblickande berättandet och i ‘nutiden’ där det blir allra mest emotionellt. Filmen är välregisserad och överlag välspelad, jag har några invändningar mot den yngre Thatcher (Alexandra Roach) som jag inte riktigt tycker framställs helt trovärdig, men blir istället bländad av hur tidsenligt korrekt allting ser ut i de scener där hon medverkar. Arbetet med kostym är till exempel väldigt välgjort. Jag gillar även hur en del arkivbilder blandas med det nyinspelade materialet (där Thatchers ansikte alltid döljs), vilket ger lite mer av en dokumentär känsla till återberättandet av Englands politiska historia.

Det är lätt att börja tycka synd om den äldre Thatcher även om jag aldrig blir ombedd att göra det. Den yngre Thatcher slåss för sin rätt att vara en del av bestämmandet och henne tycker man inte synd om, för gör man det – då riskerar man en utskällning genom tv-rutan. Eller det är jag rädd för i alla fall.

En respektingivande film som absolut bör ses. Jag ångrar att jag väntade så länge med Järnladyn, hade jag sett den tidigare hade den definitivt varit med i min årssammanfattning som en av år 2012’s bästa draman.

INGA KOMMENTARER