Cary Fukunaga's Jane Eyre

Filmatiserad till leda, fortfarande bra.


Charlotte Brontë’s episka berättelse Jane Eyre har filmatiserats sen den rörliga bildens begynnelse (nästan) och det var nu dags för Cary Fukunaga, som tidigare regisserat Sin nombre att ta sig an en historia som kräver ett detaljerat arbete för att återskapa bokens magi. Fukunaga tycker jag, lyckas mycket bra med just det och det är bara en av anledningarna till att Jane Eyre fortfarande är en häpnandsväckande involverande sak 150 år efter att boken skrevs.

Genom att skapa en autentisk miljö både genom kostym och sceneri så säljer filmskaparna Jane Eyre till oss som om det vore en autobiografisk historia som spelats in där och då, på plats. Att Michael Fassbender (Rochester) och Mia Wasikowska (Jane Eyre) spelar utomordentligt väl i sina roller hjälper såklart även det och jag köper varenda ord som yttras. Det är för mig omöjligt att hitta några felaktigheter som avslöjar filmen som just en film och magin i att kliva in i en värld sen länge förlorad är otrolig. Manuskriptet varierar från bokens original och vissa väldigt kritiska scener har skrivits om för att hålla det filmiska dramat vid liv, boken är ju väldigt detaljerad i sitt berättande och det fungerar inte riktigt fullt ut i filmens värld, då det sällan blir särskilt följsamt att titta på. De bitar som är omskrivna tycker jag fyller en värdefull funktion som gör den här Jane Eyre-filmatiseringen till en av de bättre jag sett, med vissa undantag som jag nämner nedan.

Jane EyreHandlingen rör sig först kring den unga flickan Jane, som lever med sin stränga och elaka moster, vi följer henne genom en flickskola där piskstraff normaliseras där hon senare kommer att röra sig upp i rankerna. Kärleken i vuxen ålder, komplikationerna med männen i hennes liv, den aldrig försvinnande känslan av ensamhet för Jane, allt finns med och har portionerats i lagomt stora delar för att skapa ett livsöde på dryga två timmarna. Jag saknar en lite rikare beskrivning av Jane’s resa under de yngre åren, dock klagar jag inte eftersom det mest väsentliga fortfarande finns med.

Ett spännande, snyggt och infångande kostymdrama som säkert av många avfärdas som en trist upprepning av en redan trist berättelse, jag kan inte annat än att säga att ni kunde inte ha mer fel. Jane Eyre filmatiseras fortfarande eftersom det är en fantastisk berättelse som överlevt de flesta andra, jag skulle bli uppriktigt förvånad om det inte om några år dyker upp en än mer fantastisk Brontë-film av någon som funnit ytterligare möjligheter att återskapa det universum som finns både inom och omkring Jane Eyre, en kvinna värd att beundra.

En solklar fyra får det bli. Anledningen till att det inte blir fullpott är att det saknas lite information, en del scener har skrivits om lyckosamt men ibland lite för långt ifrån originalet. Det hänvisas även till övriga delar av Jane’s liv som inte heller hunnit få plats, filmen är trots allt det ungefär två timmar lång men jag hade gärna matats med mer och hade gladeligen följt med en halvtimme till. Som jag sa tidigare, en av de allra bästa och mest romantiserande Jane Eyre’s som jag sett, alltså en film som rekommenderas med ett leende, främst till dem som är ute på jakt efter ett redigt flerdimensionellt drama.

INGA KOMMENTARER