Romans i Jack the Giant Slayer

Ytligt och ospännande äventyr på bönstjälken.


Bryan Singer går från att ha regisserat X-Men och Cruise-rullen Valkyrie till ett ärligt försök att hotta upp den något utdaterade sagan om Jack & Bönstjälken, tillsammans med påhittiga manusförfattarna Darren Lemke & Christopher McQuarrie. (Med flera.) Resultatet? Ja, vad ska man säga… Det blir en lång radda osannolikheter där huvudpersonerna mest ägnar sig åt långa blickar och att hålla läpparna fuktade för en oundviklig kyss, medan Evan McGregors pojkfrisyrsstajlade biroll får ta hand om allt grovjobb.

Likheterna med Benjamin Tabarts original är många men Jack the Giant Slayer är precis som titeln antyder en film som tar sig friheter. Det finns alltså ingen större mening att jämföra men det finns en bönstjälk, en näve bönor och i himlen bor det jättar.

Vi följer tonårsbonden Jack (Nicholas Hoult) som dras in i ett uråldrigt krig mellan människor och jättar när han av misstag ställer till det så att den enorm bönstjälk växer upp från mark till himmel. På toppen av nämnda stjälk sitter fastnar hans eget hus och i det oväntat nog kungadömets prinsessa. (Eleanor Tomlinson) Stämningen blir snabbt dålig och kungen tittar snett på stackars Jack, som straff skickas uppför stjälken med en grupp soldater ledda av den noble Elmont. (Ewan McGregor) Prinsessan måste räddas och snabbt ska det gå, då bönstjälkens existens hotar hela riket. För det är ju inte bara en väg upp för människor, det är också en väg ned – för de onda jättarna.

Jack & Bönstjälken har aldrig varit en favoritsaga för mig så att jag tog mig tid att titta på en filmatisering med modifieringar av den är mest så jag kunde se om det blivit lite bättre. Reaktionen efter är direkt ett nej. Det här är inte bättre, det är inte ens särskilt bra.

Huvudrollerna går all-in i det moderna kärlekstasslet och den heteronormativa Hollywoodformlen används fullt ut. Det här fungerar jättebra om förväntningarna är att omöjliga hinder ska övervinnas och att slutet blir ett givet lyckligt – gärna med en kyss med solnedgången, det är ju så fint. Men det stjäl nästan allt från ett fantasyäventyr med enorm potential där världar knyts samman av en gigantisk bönstjälk, där horder av jättar otåligt stampar för att få äta folk och Stanley Tucci borde glänsa i sin badguyroll…

Allt från att det är komplett osannolikt att vi människor skulle kunna vinna över den mängd jättar som finns med här (trots magi) till att filmen inte handlar om dem, eller ens den lovande bakgrundshistorien gör det här till en total besvikelse. Ingenting av det jag hade hoppats på förverkligas och trots att rollerna spelas ut väl av både unga och äldre skådespelare så knyter jag inte an till någon, för jag vet att allt kommer bli ok. Det spelar liksom ingen roll vad de gör eller om de blir uppätna, ingen viktig kommer skadas i den här filmen.

Det blir såklart aldrig spännande och det som då finns kvar är att försöka hitta underhållningen i något annat. Men när varken jättarnas ledare General Fallon (Bill Nighy) eller hans mindre begåvade tvillingbror (som sitter fast på hans axel) får mig annat än att rycka på axlarna så vet jag att allt hopp är ute. Jag sitter igenom Jack the Giant Slayer och förundras över hur det kunde bli så fel med så fantastiska förutsättningar, när det största nöjet blir att fälla lustiga kommentarer med mitt lika uttråkade sällskap. Inte riktigt det jag hade hoppats på, men så blev det.

Översikt
Betyg
DELA
Grundare och skribent. Ser på film främst för berättelserna och vurmar för dramatik. Favoritfilmerna är The Big Lebowski, Le fabuleux destin d'Amélie Poulain och Requiem for a Dream.