Jack och bönstjälken

Bönstjälken – En nästan sann saga.


Det var en gång en liten gosse som tyckte sig ha en massa att säga om all film han konsumerade. Så pass mycket att en mörk natt hörde en vänlig hemsideredaktör av sig och bad honom att skriva ner alla dessa tankar och åsikter till hans hemsida, och så börjar mitt äventyr med denna nära tre timmar långa epos i filmformat – Jack och Bönstjälken, min allra första filmrecension åt filmforalla.se.

Som den stora sagoboksläsaren jag är, såg jag fram mot att sätta huggtänderna i en film med en så klassiskt historia. Sagan om Jack som lurar jätten på både guld, harpa och gås har alltid tilltalat mig och redan som barn ville jag odla en egen bönstjälk tills dess att någon trist lärare förkunnade att det minsann inte gick att bygga slott på molnen.

Filmens intressantaste aspekt är berättelsen i sig själv. Istället för att bara dra upp den gamla sagan i ännu en tappning så har man istället fokuserat på “Vad hände sen?” När hjälten överlevt och nått punkten som vi alla väntat på: “…så levde han/hon/dem lyckliga i alla sina dagar.”

Denna film handlar alltså om den moderne Jack, en son 15 generationer efter den ursprunglige Jack som klättrade på bönstjälken. Förmögen som få lever han ett till synes bra liv, men om nätterna plågas han av mardrömmar. Ätten har sedan länge verkat haft en förbannelse över sig och alla männen i ätten dör vid cirka 40 års ålder, en ålder som nu Jack närmar sig med stormsteg.

När de sedan hittar ett gammalt människoliknande skelett i jättestorlek vid ett gammalt slott som Jack ärvt och en försvunnen släkting dyker upp efter 20 år utan att ha åldrats en dag samtidigt som en mystisk kvinna börjar förfölja honom, så börjar saker och ting snurra rejält med stackars Jacks världsbild.

Som vanligt när Hensons gör film, (denna av sonen till Jim Henson, Brian) så känns det snarare som en väldigt påkostad teater än en riktigt spelfilm. Skådespelarna överdriver sin känslor och minspel till den grad att det ska synas även från den bakersta bänkraden i en fullsatt salong. Kuliserna är mer välgjorda, men ursprunget från gamla Mupparna finns där och man måste nog vara lika förtjust i dem som jag för att till fullo uppskatta det. Med dagens högteknologiska 3D-filmer och digitala specialeffekter som standard så känns det lite retro och old school att se sånt igen. Men tyvärr håller de sig inte kvar på den mattan utan ju mer magi de vill väva in i historian, desto tydligare blir det att detta är en film inspelad för tv, och effekterna blir allt billigare. Snart tittar vi på ganska dåliga green-screen effekter och det fåniga lilla leendet jag satt med från början byts snart ut till en bister uttråkad min.

Matthew Modine spelar huvudrollen Jack, tyvärr med samma tråkiga skådespeleri som vanligt. Det känns alltid som om han är en skådespelare för att det är hans yrke och inte en passion. Det verkar vara ett jobb och inte något han egentligen tycker om att göra, vilket avspeglar sig i allt han gör tycker jag. Han är inte en dålig skådespelare men han imponerar aldrig heller. Han är en medelmåtta i en värld av glitter och glamour, vilket knappast gör honom intressant eller speciellt sevärd. Jag tror han skulle behöva få spela något rejält psykotiskt som Harvey Dent i en Batman-film eller något, bara för att tvinga ut honom ur hans bekväma safety-zone. En snabb check på IMDB.com visade att han faktiskt är med i nya Batman-filmen: Dark Knight Rises, även om det är som en elak politiker som heter Nixon(!).

Bland de övriga skådespelarna hittar vi en mängd färgglada 80-tals favoriter som vi ofta sett i sagosammanhang tidigare, till exempel Mia Sara som även om hon mest gjort tv-filmer alltid funnits i mitt hjärta sedan hon spelade den vackra prinsessan Lili i en av mina favoriter bland sagofilmer – ”Legenden: Mörkrets härskare. Den forna sjöjungfrun Darryl Hannah finns med på ett så litet hörn av filmen att hennes lön var troligen bara ett par mackor och att hon fick ha sitt namn med på film-affischen. Den ständiga elakingen Jon Voight spelar Jacks närmaste man och vi misstänker väl för första scenen med honom att han kommer bli ett problem längre in i filmen.

Men efter tre timmar av äventyr så sitter jag ändå och ler fånigt igen åt sagan i helhet. Det är en härlig berättelse de byggt upp på den gamla sagan, men det stora problemet är vem de ska spela upp den för? Vilka är målgrupperna de siktat på? Den är inte för de minsta barnen som troligen inte hänger med i svängarna, den är inte för de lite äldre barnen som kommer hinna odla skägg under de onödigt långa transport-sträckorna, den är nog inte för tonåringar då de få actionscener som finns är så lama att “Fångarna på Fortet” känns brutalt och blodigt i jämnförelse. Så vem ska spendera tre timmar på att se den?

JAG!

Det är nog bara vuxna personer som precis som jag har en barnslig förkärlek till sagor som troligen uppskattar den här filmen fullt ut. Men sitter du med dina barn en regnig söndag och känner att ni sett er trötta på Harry Potter-filmerna eller Alice i Underlandet med Johnny Depp, så ge denna film en chans! Betyget blir en svag 3:a men då väger det nog in att jag tycker så mycket om sago-filmer.

Tips:
Gillar ni denna film av Brian Henson så passa även på att se några av hans far, Jim Hensons, fantastiska sagofilmer så som Labyrinth eller Den mörka kristallen.

INGA KOMMENTARER