Adam Sandler i Jack & Jill

En stark kandidat till kategorin: Århundradets sämsta filmer.


Det skriver jag utan att tveka, trots att jag är en stor gillare av Adam Sandler och många av, eller rättare sagt de flesta av hans filmer. Jag skrattar friskt åt det mesta Sandler medverkat i, med höjdpunkter i Funny People, You don’t mess with the Zohan, Mr. Deeds, Happy Gilmore och fler. Den fåniga humorn tilltalar mig alltså och Sandler har ju gjort sig ett namn genom att vara en av 2000-talets folkligt populäraste filmkomiker, en titel som han verkar börjat ta för given.

I Jack and Jill så möter vi tvillingsyskonen Jack och Jill, båda spelade av Adam Sandler där den ena av dem i stort sett är Sandler och den andra någon form av korsning mellan djävulsbesatt papegoja, människa och regnbåge. En korsning som skapar ett monster som till och med Dr. Frankenstein skulle låtit dö i idéstadiet. Det är Jill, och hon ser ut exakt som Adam Sandler i kvinnokläder, uppsminkad och med en röst som ständigt kämpar för att hamna i ett högre register.

Jack är en framgångsrik företagare inom reklambranschen och för stunden på jakt efter en avdankad Al Pacino (som spelar sig själv) i hopp om att få till en fräsig Dunkin’ Donut’s-reklam. Jill, som bor i en etta “in the Bronx” har bara sin fågel som sällskap och ser fram emot att äntligen få till det årliga besöket hos Jack. Hon vill bara spendera lite tid med familjen över några högtider, en familjesamling som Jack ser fram emot lika mycket som han ser fram emot att någon dag dö.

Syskonens skillnader i personlighet och Jack’s intolerans för sin systers klumpiga sätt, hennes dåliga känsla för vad som är passande i det kollektiva rummet är meningen att vara det komiskt drivande kugget. Intrigen försvårar Jack’s liv när Al Pacino finner romantiskt intresse i Jill, som precis tagit en paus från sitt korta datingliv efter att ‘Funbucket’ från Craigslist (Norm McDonald) dumpat henne. Jill blir således en pjäs i Jack’s spel att övertyga Pacino att göra en fånig reklamfilm, vilket leder till en mängd händelser som säkert var menade som skojiga, men mest framstår som elaka, osmakliga och pinsamma för alla inblandade.

Jack and Jill BlurayAdam Sandlers insats som Jack är likvärdig i stort sett det mesta han gjort förut, men när han syns i bild som Jill (eller både Jack och Jill) så märks det direkt att något inte står rätt till. Rösten brister, det finns inte en tillstymmelse till kvinnlighet i Jill och det komiska som ska utvinnas ur hennes resa till Jack med familj är att hon är en klumpeduns som Jack kan mobba hur mycket han vill eftersom det är hans syster. Faktiskt så har jag aldrig sett Adam Sandler i en mer irriterande roll, och då menar jag inte som Jill, för henne tycker jag bara synd om. Som balans mellan de två kämpar Jack’s fru (Katie Holmes) med att inte låta någon av dem gå för långt, men med för lite pondus blir hon inte starkare än en frigolitvägg de få gånger hon kliver emellan.

Och på sidan av då, där har filmmakarna stoppat in cameo’s i nästan varenda scen, kändisar som Drew Carey, Norm McDonald, David Spade, Nick Swardson, Dana Carvey och givetvis en väldigt arg John McEnroe (gör han något annat nuförtiden?) samt väldigt många flera figurerar i utkanterna, vilket varken ger eller tar någonting från filmen men i alla fall ger oss i publiken chansen att tävla i vem som hittar cameo’n först.

Den största cameorollen spelas av Al Pacino, som rent ut sagt skämmer ut sig genom att agera herrelös hund, en arrogant Lufsen i jakt på sin inte så sköna Lady. Aldrig förr har jag sett en rutinerad, äldre skådespelare göra bort sig så mycket som Pacino gör i Jack and Jill, inte för att han spelar sin roll nödvändigtvis dåligt eller för att han inte är rolig, han är en av de roligare i filmen, men för att han ställt upp på att medverka i den här skräpfilmen. Å andra sidan så får han göra vad han vill, och kanske är det bara att ha roligt han är ute efter. I sådana fall verkar han ha träffat rätt.

För när jag tittar igenom extramaterialet till Jack and Jill, som det inte snålas med direkt på blurayen från Sony, så märks det att inspelningsplatserna fyllts med skratt och säkert skapat många goda minnen för alla som var där. Extramaterialet är faktiskt det allra roligaste med hela den här filmen. Tyvärr spiller inget av det roliga från inspelningen över in i själva filmen och resultatet blir enbart larvigt skräp som jag har svårt att förstå hur det skulle kunna anses som roligt. Ett par gånger lyckas Sandler locka mig till att småskratta, men de (totalt 5 sekunderna) av film är det aldrig värt att spendera en halv kväll för att komma åt.

INGA KOMMENTARER