Steve Buscemi, Steve Carell & Jim Carrey i The Incredible Burt Wonderstone

Lights, Camera, Magic?


Burt Wonderstone och Anton Marvelton har varit partners sen barnsben och deras gemenskap har alltid varit starkast i magin. Nu, många år efter att höjdpunkten i karriären nåtts så har scenrutinen blivit gammal precis som vänskapen. Och med utdaterade trick, osämja bakom scen och en krympande publik måste de förnya sig för att tävla med den nya tidens magiker, främst den självskadande uppkomlingen och exhibitionisten Steve Gray. (Jim Carrey)

Med hjälp av assistenten Jane (Olivia Wilde) är Burt envis nog att i alla fall försöka sig på en revansch. Tyvärr gör han det efter ett jättebråk med Anton utan att förändra deras tvåmannashow, som inte är bruklig som monolog. I skuggan av Steve Grays sensationalistiska framgångar tycks revanschen omöjlig, men med ny inspiration och insikter om vad det är som gör magi så magiskt finns det en chans. Men bara en, och den är liten.

De två Steve’arna Carell och Buscemi spelar huvudrollerna tillsammans med Wilde och Carrey i den här småroliga parodin på showmän och underhållare världen över. Det är en film som aldrig får den fart den behöver och underligt nog saknar en magisk aura omkring sig för att bli något mer än trötta skämt som inte riktigt tajmas ordentligt. Det saknas ett ordentligt bett i replikerna.

The Incredible Burt Wonderstone Carell får kämpa med en karaktär som i grunden är svår att gilla, men som turligt nog vänder och blir en underdog. Buscemi är stabil som vanligt och leverar sina repliker brukligt utan ansträngning, medan Olivia Wilde kämpar från skuggan av de magiska männen. Jim Carrey har tidigare bevisat att han har grimaser så att det räcker och blir över och här drar han ut på dem ordentligt. Även om hans roll är ohyggligt sliskig och jobbig så gör han den bästa insatsen av alla. Rollerna känns överlag typecastade från A till Ö och även så James Gandolfinis insats som hotellchefen Doug Munny, som likt resterande även den lämnar en önskan om lite mer, eller mycket mer faktiskt.

Komiskt sett så är The Incredible Burt Wonderstone inte alls vad jag hade hoppats på. Jag varken skrattar eller gråter av den och det är nästan det värsta. En likgiltig genomgång av förväntade skämt och plojer står på rad och det är varken spännande eller roligt. Precis likt kampen mellan magiker som inte engagerar utan snarare irriterar så är Don Scardinos regi trist och förutsägbar. Kameran ligger kvar för länge i nästan varje tagning och det blir inget flyt i scenerna, ingen rapphet.

Den enda anledningen till att se berättelsen om Burt Wonderstone är för den rätt stabila ensemblen skådespelare som trots att de inte agerar ut i full bemärkelse är höjdpunkten. Rollistan är det som lockade mig till att se den här filmen från första början och det var de som fick mig att titta klart. Men med en mindre begåvad samling i huvudrollerna så hade jag stängt av efter trettio minuter, utan stjärnorna en magisk show utan magi, och vem har väl tid med det?

INGA KOMMENTARER