Illusionisten

En rent av bländande film!


Jaques Tati dog 1982 i Paris, han var en älskad komiker som började sin karriär med roliga kortfilmer. Redan 1947 gjorde han kortfilmen ”Skolan för brevbärare” som redan året efter skrevs om och också blev hans långfilmsdebut. Många känner igen namnet Tati, men vet inte riktigt vem han var. Man kan kalla honom en innovativ förlaga till Mr. Bean för att förenkla lite granna, han agerade med fysisk komedi och var inte rädd för att skoja med allt.

Tati skrev ett manuskript som skapat mycket oreda inom den kvarvarande familjen, där intentionerna till dess uppkomst debatterats hett. En bortlämnad dotter vid namn Helga Marie-Jeanne Schiel som söker bekräftelse genom att hävda sig vara filmens inspirationskälla, medan andra, inklusive filmmakaren Sylvain Chomet tror att texten bakom den här filmen är en ursäkt till Tati’s dotter Sophie, som han inte träffade tillräckligt mycket på grund av sitt arbete. En intressant liten händelse tyckte jag… som jag tänkte nog kan få tittare att lägga lite mer vikt vid filmens nedtonade stil.

Illusionisten (L'illusionniste)Tatischeff heter den illusionist som vi kommer att få bekanta oss med i ett landskap så välanimerat att jag skulle vilja leva däri. Det ser ut som en blandning av klassiska disneyfilmer (de tidigare) och mästarna Ghibli’s filmer med levande objekt och människor som rör sig naturtroget men ändå fantasifullt. Hela skapelsen är en vacker bit, helt enkelt fantastiskt välgjort. Tatischeff är mitt i nedförsbacken för sin karriär och får kämpa hårt för att hitta en publik till sitt förlegade underhållningssätt. Rockmusiken bryter igenom, televisionen visas som en konkurrent och Tatischeff snurrar sin trollstav över en hatt som burar in hans ilskna kanin medan publiken redan lämnat salongen för nästa spännande upplevelse.

Uppenbarligen nedstämd tar Tatischeff det han kommer över för att tjäna in pengar till frukostbrödet. Efter ett misslyckat gig på ett bröllop bjuds han upp till en ö i Skottland av en överförfriskad man för att på en pub, som just verkar fått elektriciteten inkopplad återigen underhålla med sin magi. Där träffar han den timida flickan Alice, som övertygas om att Tatischeff kan trolla på riktigt. De bildar en platonisk relation och far tillsammans tillbaka till fastlandet efter att hans akt blivit alltför repetetiv för det skotska publandskapet. Bara för att Tatischeff, nu med en groupie, ska fortsätta att hanka sig fram…

…och så går det ungefär, stilla framåt utan dialog förutom starkt accentuerade och ohörbara ljud som yttras ibland. Vi kommer in i Tatischeff’s liv och vi vet ingenting om honom sen tidigare, det är bara att luta sig tillbaka och försöka lista ut vad han gjort, var han någonsin en stor stjärna med fyllda salonger som jublade och skrek hans namn? Eller har han alltid hankat sig fram dag för dag precis som alla andra artister som han och Alice kommer möta under sin tid tillsammans på fastlandet? Det är upp till dig som tittar att bilda dig den uppfattningen, likaså kring Alice, som föreställs som en tvetydig karaktär, ogripbar och nästan som ett vuxet barn.

”Illusionisten” är ingen vanlig animerad film, den ställer sig på tvären för att leverera floskler och uppkomna sanningar och det ljumma tempo som allt framställs i skapar en bitterljuv stämning som nog kan kännas förrädisk ibland. En film helt i sin egen klass med sina egna realistiska inblickar i ett liv som skulle kunna vara vilket som helst. Det är lätt att ta åt sig en film utan hjältar, men som visar många goda människor.

Hur sann “Illusionisten” är mot det manus som Tati en gång skrev, som var planerat till en spelfilm men aldrig skedde går det bara att spekulera i. Men att ”Illusionisten” är en fantastisk film är det ingen tvekan om, oavsett namnet Tati, hans karaktär Monsieur Hulot (Tatischeff) eller vem som var inspirationen. Sylvaine Chomet gör ”Illusionisten” till sin egen film, i likhet med hans tidigare verk men utan de lite överdrivna animationerna från ”Les triplettes de Belleville” eller den mustiga klangen i ”La vieille dame et les pigeons”.

INGA KOMMENTARER