Igelkotten

Igelkotten

Igelkotten Packshot DVD

165 dagar kvar till Paloma’s nästa födelsedag.


Då påbörjas en berättelse om ett hus med fem stycken stora lyxvåningar, en portvakt med en lönnfet katt som svettas om tassarna och en lillgammal 11-årig flicka som videofilmar allt hon kan. En asiatisk man vid namn Kakuro Ozu. En gåtfull man som ser bortom all exteriör och rakt in i människors inre essens.

Han blir en länk mellan den femtiofyra åriga portvakten Reneé som flytt undan sina plikter i sitt egna bibliotek de senaste 27 åren och den filmande elvaåriga Paloma som är fylld av morbida tankar, med glasögonen på nästippen och ett sinne som skulle fått Einstein att gapa stort. Tillsammans skapar de en trio som inte umgås i triangel utan påverkar varandra genom att i par förändra varandras självbilder och öka självförtroenden. Igelkotten är en sådan feelgood-film som gör att man uppskattar livet litet mer efteråt, om man kan lägga undan cynikermössan ett tag.

Jag hade fått för mig, genom att läsa texter, kortare utdrag och små beskrivningar av filmen att det här skulle vara något i stil med Jean Pierre Jeunet’s verk. Färgglada, på gränsen till surrealistiska och fyllda med inre och yttre humor. Men till min både besvikelse och lättnad så slipper jag jämföra Igelkotten med Amelie, Mic-macs eller Delicatessen, för de enda liknelserna är språket, fyndigheten i berättandet och vissa element i handlingen. Speciellt då med Delicatessen som också utspelas i ett lägenhetshus, men på den andra lite mindre framgångsrika sidan av staden.

Tycker man om Jeunets filmer, vilket jag också gör, så är Igelkotten ett bra substitut i torkan efter Mic-macs. Den har charm, egenheter och den typiskt franska realismen som i alla lägen inte riktigt tar hänsyn till en films tempo utan fortsätter den allteftersom scenerna får klaras av under normala omständigheter. Igelkotten, som för övrigt är baserad på en populär bok och verkligen hyllar den berättelsen – visar exempel på varför filmer från Frankrike oftast är värda att se. Språket är vackert, den franska filmkulturen handlar ofta om människan, kärleken, dramat och det själsliga och det syns verkligen i Igelkotten.

De tre huvudrollerna Reneé, Paloma och Kakuro spelas av Josiane Balasko, Garance Le Guillermic och Togo Igawa och stöttas av ett flertal biroller från Palomas familj samt några mindre distraktioner från övriga boende i huset. Deras insatser är fenomenala och jag tvivlar inte en sekund på att det här är verkliga människors öden jag bevittnar. Med modest kroppsspråk och replikskiften i all blygsamhet lyckas de tre frambringa både rollerna som sökare och hjälpare med perfektion. De är alla ensamma roller som söker, men Kakuro fungerar även som hjälpare med ett större självförtroende än Paloma och Reneé tillsammans.

Igelkotten är årets överraskning. Boken var populär, jag har inte läst den – men förstår nu att jag måste. Filmen är spektakulär på sitt eget vis, den skickar inte upp en kavalkad raketer i luften för din uppmärksamhet men när du sett den kommer du definitivt inte att ångra dig. Möjligen sitter du som mig med tankar om livet och framtiden, eller så slås receivern över till Tv-läge för att konsumera nästa program. Oavsett vilket så kan jag garantera dig en upplevelse utanför ramarna.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)