Michael Shannon i The Iceman

Över 100 mister livet och mördaren förskönas.


Problemet med The Iceman, som är det i vissa fall sanna återberättandet om Richard “The Iceman” Kuklinski är att den råbarkade, beräknande mördaren ställs i rampljuset som en ärofull och framgångsrik person. Visst, inom sina kretsar under sjuttiotalet så var han det, men i Ariel Vromens film så lämnas det mesta som påverkar huvudrollen negativt åt sidan, för att istället skapa en myt om någon vi väl borde ogilla?

Det handlar om Kuklinski och hur han i filmen går från att dubba pornografiska filmer till att bli en av Gambino-familjens mest anlitade yrkesmördare, direkt underställd soldaten DeMeo (Ray Liotta). Möjligheten att ta sig fram i karriären ges samtidigt som Kuklinski möter sin framtida fru Deborah (Winona Ryder som inte har åldrats en dag sen tjugoårsåldern) som under hela äktenskapet inte kommer att ha en aning om vad hennes man arbetar med. Vi följer med under arbetspassen, oftast våldsamma möten i mörka gränder där Kuklinskis stora bredd av mordmetoder betas av, som om det vore det viktigaste…

The Iceman DVDAriel Vromen gör en bra film både stil och berättarmässigt. Den är snygg och enkel att följa, väldigt intressant och en bra mix av den dualitet Kuklinskis personlighet bestod av. Å ena sidan var han en familjeman, å andra en kallblodig mördare som frös ned sina offer för att förvilla kriminalutredarnas tidsramar. Därav smeknamnet The Iceman. Michael Shannon är perfekt i rollen som Kuklinski och både ser trovärdig ut samtidigt som han agerar toppen.

Det som missas i The Iceman är dock den bistrare sanningen om hur Kuklinski upprepat misshandlade sin fru och andra mindre trevliga hemfridsstörande händelser. Vromen har valt att ställa familjelivet i ett positivare ljus och förvisso gör det en starkare film, men det är ju inte hela sanningen. Detaljer har också förändrats till berättarens fördel (och det rätt onödigt) precis som att kronologin inte riktigt håller.

Men även om det inte riktigt är hela sanningen om The Iceman så är det en sanning att se med spänning och inlevelse. Precis som i Gudfadernfilmerna så idoleras de onda och i skuggan av Ray Liottas ondare karaktär så luras man att heja på Michael Shannon. Ett av de märkligaste valen av rollbesättning syns också till i Davis Schwimmer, som en av Liottas närmaste män – en roll han varken behärskar eller passar särskilt bra i. Det är som om att Ross från Vänner hade satt på sig en mustasch och börjat leka gangster.

INGA KOMMENTARER