Hypnotisören

En långsam thriller där Lena Olin är bäst.


En familj mördas av en vansinnig och okänd mördare någonstans i Stockholm, bara den tonårige sonen överlever trots svåra skador. Han svävar mellan liv och död och det finns ingen möjlighet för polisen att förhöra honom om händelserna. Såvida det inte går att övertala hypnotisören Erik Maria Bark (Mikael Persbrandt) att under hypnos få fram någon öppnande ledtråd från pojken. Det är bråttom, då poliskommissarie Joona Linna (Tobias Zillicaus) fått fram uppgifter som visar på att det finns ytterligare familjemedlemmar som nu med största sannolikhet är i fara.

I skuggan av Hamilton är det med rätt tunga steg som Persbrandt axlar rollen som Erik Maria Bark, en föredetting inom sitt fält som hamnat på avvägar på grund av ett par tidigare felbedömningar. Hans liv står still, äktenskapet faller isär och sömnproblem plågar varje natt. Gift med en konstnärinna (Lena Olin) som kommer visa sig vara ett känslomässigt laddat gevär redo att avfyra åt alla håll under stress. Hypnotisören är mycket mer än bara polisthrillern utan utvecklas till ett spel där ytterligare bredd ges genom ännu ett brott, som gör att det hela blir väldigt personligt.

Lasse Hallström har regisserat Hypnotisören som baseras på (men har ändrats en del) boken med samma namn av författarpseudonymen Lars Kepler. Det är en långsamt utvecklande film som presenteras i en gråblå färgskala (se fodralet…) där alla karaktärerna (förutom Helena Af Sandebergs roll som läkare) målar en bild av den olyckliga svensken både innan men främst efter att det har börjat hända saker. Filmer av Hallström brukar inte locka mig på direkten, men han har gjort en hel del väldigt bra filmer och det här faktiskt hans allra första thriller. Personligen tycker jag inte att den stillsamhet som passade så bra i Ciderhusreglerna fungerar fullt lika bra i Hypnotisören. Filmerna håller ungefär samma tempo, vilket förutom mot slutet (som är väldigt spännande) gör att filmen enkelt sett kan avfärdas som rätt så tråkig i samband med att den inte äger samma spännande miljöer och färg/form som Ciderhusreglerna.

Packshot dvd HypnotisörenJag fastnar inte heller för Persbrandts gestaltning av Erik Maria Bark. Hans insats är inte dålig direkt men jämfört med hans andra filmer så finns det samma spår av restriktivitet i hans agerande. Rak i ryggen, rationaliserande och en tråkig person att följa. På ett sätt är det bra, då Lena Olin som spelar Simone, Eriks fru, är den totala motsatsen. Hon är absolut bäst i Hypnotisören, enkel att relatera till, en mänsklig figur bland beräknande gelikar. I den tredje, men drivande poliskommissarierollen ser vi Tobias Zilliacus, en finskfödd skådespelare som passar väl in i mallen arbetsnarkoman med personliga investeringar i varje enskilt fall.

På det stora hela så är inte Hypnotisören långt ifrån varken Beck eller Wallander förutom att produktionen skiner i jämförelse rent tekniskt. Det är snyggt, välplanerat och har ett välskrivet manus. Tyvärr är det hela inte alls särskilt intressant att följa och förutom den inledande skräcken och ett väldigt spännande avslut så går resterande filmen mycket på tomgång. De närmare två timmarna som Hypnotisören tar att se hade nog med fördel kunnat kluppits ned med i alla fall tjugo minuter för att skapa en tätare film. Även om det hade betytt mindre förankring i originaltexten.

Gillar du svensk film, Persbrandt, Lena Olin, Stockholm, som premieras bildmässigt och thrillers med stil så är Hypnotisören ett gott val, men det är inte en film som erbjuder någonting annorlunda än vad de svenska crime-filmerna visat förut.

INGA KOMMENTARER