Husk

Effektiva läskigheter mitt i majsfälten.


En grupp vänner kraschar med sin bil efter en tom landsväg omgiven av majsfält. Det går inte att starta bilen, telefonerna har ingen täckning och de fem vännerna är nu fast ute i ingenstans. Förhoppningsvis finns det någon som kan hjälpa dem i närheten och möjligen finns räddningen i ett hus där en lampa syns lysa på övervåningen. De beger sig dit, och hittar mer än de hoppats på.

”Husk” är en oväntat skrämmande film som är riktigt svår att beskriva utan att den låter superlarvig. I grund och botten består den av en idé som skulle kunna sammanfattas med den av mig nyss påkomna titeln ”skräddarskrämmezombies”, en titel som fler och fler i filmen kommer kunna stoltsera med, och de får alla också sy en alldeles egen potatissäcksluva för att bevisa sin värdighet.

HuskMed en liten bit lånat både från här och där efterapar ”Husk” varenda skräckfilm som gjorts sen 2000-talets början. Det är det främst med svängiga, snabba kamerarörelser som Brett Simmons (Regi, manus) bringar fram flertalet oväntat effektiva skrämselscener som förstärkts av ett intressant och välfungerande ljudexperiment. Jag hoppar överraskande nog till mer än ett par gånger i soffan, vilket inte brukar hända alltför ofta när upplägget i en film är ungdomar som söker hjälp mitt ute i ingenstans – för att bara hitta en massa våld och obehag.

Utan någon pardon dundrar ”Husk” igång med en bilkrasch omgående, sedan är det full fart både i majsfälten och det lilla kusliga hus som är fyllt med gamla dammiga spindelvävsinlindade antikviteter. Båda goda miljöer för filmens tema. Ungdomarnas förmåga att agera i grupp testas från början stenhårt och det visar sig att alla inte har samma förutsättningar, i vanlig ordning. Därför skapas tvister i gruppen som då kommer delas upp gång på gång, vilket försvagar protagonisterna och möjliggör en hel del vassa avslut från de uppfinningsrika och morbida varelserna som rör sig i majsfälten. Det är precis som det ska vara, en och en trillar ungdomarna av pinn – men det utesluter dem inte ur filmen för det. (Kom ihåg, skräddarskrämmezombies.)

Mest imponerande i ”Husk” är enligt mig de egentligen rätt så fåniga zombiesarna som jagar de stackars bilbrutna ungdomarna, de har lite av den där karaktäristiska egenskapen som clownen i ”Poltergeist” blandat med den demonbesatta Regan MacNeil i ”The exorcist” utan att vara fullt lika ondskefulla och obehagliga. Tyvärr är berättarstilen i filmen tråkig och linjär, det är lätt att förutse vad som kommer hända och varför, men det är samtidigt väldigt svårt att förstå ungdomarnas beslut och agerande. Motiveringar och fördjupning i relationer snålas det ordentligt med. Jag är inte heller särskilt förtjust i sättet som bakgrunden till allt som händer berättas via den ”nördiga” ungdomen, som är en av fem stereotyper för övrigt. Skrämseleffekterna är dock en av filmens starkaste bitar, plötsliga skeenden som flera gånger överraskade mig – vilket jag tyckte mycket om.

Ändå, trots sina ”på något sätt” enligt genren tolererbara svagheter är ”Husk” en sevärd skräckfilm. Den använder sig av de typiska elementen, en mallfilm från start till slut som inte kommer att få dig att häpna av dess skönhet, men möjligen få till ett par halvsvettiga stunder och du kommer att känna dig hyfsat tillfreds när det är över.

Brett Simmons, som först spelade in Husk som en kortfilm är ingen enorm talang när det kommer till eleganta filmer utan det är klicheéartat och grovt tilltaget. Men han lyckas få till rätt stämning kring det otrevliga och filmen innehåller definitivt en intressant vinkling av “zombies”, som också blir filmens största höjdpunkt. En riktigt svag trea blir betyget, eftersom jag känner mig generös.

INGA KOMMENTARER