Hunger

Har du funderat på hur länge du skulle klara dig utan något att äta?


Det får de fyra medverkande i det här sjuka experimentet fundera på i det mörker de vaknar upp i. Kidnappade och stoppade i ett par angränsande rum utan ljus, utan några utgångar och utan några förutsättningar, helt ovetandes om varför de är där eller hur de har kommit dit. Förmodligen är de övervakade precics som i SAW-filmerna och de gör precis så som vi alla skulle göra – de påbörjar sitt ofrivilliga projektet rationellt för att sen överge hopp och reson för överlevnadens skull. “Hunger” är ett experiment skapt för att se hur länge det går innan folk låter besten inom dem ta över för att sköta överlevandet. Men inte bara det, för det är också ett experiment i att ta reda på hur lång tid det tar innan du tröttnat.

Visst låter det här till en början som någonting väldigt intressant. Hunger, hungersnöd, svälta ihäl, vad händer egentligen? Jag får ohyggligt många träffar när jag googlar kring ämnet och diskussionerna kring överlevnad utan mat tycks roa de nyfikna (speciellt, i vanlig ordning på Yahoo’s frågeforum) och givetvis är det spännande att rota i en av de förmodligen vanligaste dödsorsakerna i världen – som om det vore något exotiskt och groteskt. (Vilket det för de flesta av oss förmodligen är.) På nätet verkar åsikterna kring överlevnad vara överens om att förloppet är beroende av vikt, hälsa och om du har tillgång till vatten eller inte. Runt 30 dagar utan mat känns vettigt verkar det som och det kan jag nog hålla med om.

Det gjorde även manusskribenten L.D. Goffigan som lyckades med bravaden att i alla fall knåpa ihop ett manus med repliker som räcker till en hopplöst lång berättelse. Med hjälp av Steven Hentges i registolen och den i bästa fall mediokert lysande skådespelarkvintetten Heuring, Ashby, Egender, Kohl och Rojas fås det till någonting som är hyfsat sevärt för chockverkan i ämnet, men mycket mer än så kan jag inte säga att det erbjuds.

För det är mörkt, dystert grått och långtråkigt. Manuset leder inte till några intressanta personligheter samtidigt som det misslyckas med att förklara varför allt i bild faktiskt sker, detta trots uppenbara bilder som ska meddela just detsamma, utan att för den delen ge några motiv förutom totalt vansinne sprunget ur tydligt utebliven psykoterapi. Att den motivlösa eller i bästa fall svagt motiverade handlingen är löst ihopplockat och ofta rent ut sagt dumt monterad ger inte heller några pluspoäng. Vilken nykter person tar till exempel en plåtburk istället för en skalpell om det ska karvas ut murbruk runt en tegelsten? Svarar du “Jag!” på den frågan så är det här helt rätt film för dig, svarar du nej så vet du vad du kommer irritera dig på. Bland mycket annat…

Hunger (som inte ska förväxlas med Steve McQueen’s film) är en typiskt förutsägbar skräckfilm där det mänskliga psyket utmanas på i filmen och för dig i soffan, dock är soffversionen i rätt så vänligt format så länge du inte har svårt att hålla dig vaken. Du kan, istället för att spendera surt (eller sött) förvärvade pengar sätta dig ner och föreställa dig vad som kan hända när fem personer sitter inlåsta på en trång yta utan mat och du har till nittio procent alldeles rätt, samtidigt som du har dina pengar kvar. Det enda, (för det finns något) som gör den här filmen sevärd är det något fyndiga slutet och en rätt så duktig närvarokänsla från kameraplaceringar och mixen av övervakning/inblandning i personernas förfall. Knappast nåt att speciellt tillägna 1 1/2 timme på att få uppleva…

En riktigt svag tvåa blir mitt betyg. Hunger är rätt och slätt en tråkig, förutsägbar film vars skapare inte ens verkar försöka få till något nytt. Du får exakt det man kan förvänta sig, folk svälter ihjäl, hamnar på grottstadie mentalt och ja, resten kan du fantisera ihop själv för en bättre upplevelse än den jag hade innan jag började skriva den här texten.

INGA KOMMENTARER