Hopp

Mer lik Chipmunkarna än Dumma mej.


Från regissören av ”Alvin och gänget” och skaparna bakom ”Dumma mej” kommer Hopp, en saga om påsken, två killars drömmar och framtidens påskhare. Illumination entertainment som skapade fin dynamik med sina animationer av Gru och de många minionerna i ”Dumma mej” gör ännu ett försök att konkurrera i den hårdaste av hårda filmgenrer.

Sist blev jag mycket imponerad av deras arbete, jag anmärke bara på ett par småsaker och det var väl möjligen övergnälligt då jag inte stört mig på dessa under senare sittningar. I Hopp har gänget i animationsteamet återigen gjort storverk med färggranna innovativa maskinerier, härligt mysiga kaniner och en väldigt noggrannt utformad 3d-i-verkliga-världen-funktion där allt smälter samman utan några ofyllda fogar.

HoppVi påbörjar berättelsen hos E.B (Russell Brands). Han är son till Påskharen (Hugh Laurie) och förutbestämd att ta över familjerörelsen. Men han vill helst inte springa runt med godis och uppfylla sin fars önskningar utan trummor är det som gäller och drömmen är att få spela rockmusik inför smockfyllda arenor har sedan länge varit hans enda mål.

Samtidigt (i verkligheten) så håller familjen O’Hare på med en halvengagerad intervention för att få Fred (James Marsden) att flytta hemifrån och skaffa sig ett jobb. Han har precis som E.B inte en tanke på att följa sin fars råd utan vill hellre gå sin egen väg, eller rättare sagt – inte gå alls. Fred är nämligen en ofantligt lat och odriftig person.

E.B och Fred’s vägar kommer korsas i jakten på oberoende och drömmarnas mål och tillsammans kommer de att ställas inför en mängd minimalt utmanande svårigheter för att ta sig fram i ”Hopp”, en film som inte håller standarden som sattes i och med ”Dumma mej”.

Problemen i filmen är många och ökar löpande ju mer involverad fantasivärlden blir med den verkliga. Istället för att pyssla med det barnsliga och roliga saker så har ”Hopp” tagit en annan väg där David Hasselhoff (som gör en cameo med sitt egna talent-program…) och James Marsden får mer tid i rutan än det som barn ofta söker efter, som kaniner, skämt, gulligheter, rosa, blått, folk som ramlar, spänning och något lärorikt.

Allting flyter bara på utan något egentligt motstånd och de mest spännande scenerna med störst potential skämtas bort på ett närmast larvigt sätt eftersom lösningar på problem inte verkar vara filmmakarnas starka sida. Ytterligare pannrynkare som jag stöter på som vuxen i publiken är svåraccepterade åldern på Fred O’Hare. Jag tror att rollen borde vara runt 20 – 25 år i filmen, men James Marsden är 35 år gammal och ser 35 år gammal ut! För att ta det ett steg längre än nödvändigt så borde hans föräldrar ha varit i 13 – 15 årsåldern när han blev till om man tänker lite logiskt kring det… Vilket uppenbarligen inte bekymrar produktionsteamet till den här filmen.

För barnen i publiken tror jag att det finns bra mycket skoj även om ”Hopp” inte tilltalar mig. Animationerna är väldigt följsamma och verkliga, världen från vilken hararna/kaninerna kommer från är en härlig uppfinning från gränslösa designers. Stort plus för de kycklingar som jobbar i godisfabrikerna där påskgodiset tillverkas i industriell tappning, de får, precis som minionerna i ”Dumma mej” till de allra roligaste skämten i hela filmen. Också plus för Russel Brand som E.B, hans röstskådespel är trevligt att lyssna på och han syns även till i rutan tillsammans med E.B i en kort sekvens.

På det stora hela så känns ”Hopp” som en obearbetad film som släpps vid helt fel tidpunkt, det är ganska långt till påsk i skrivande stund och temat kunde knappast varit mer inaktuellt just nu. Historien som berättas kring E.B är inspirerande och rolig. Tyvärr överskuggas den sagan av Fred’s sökande efter sitt mål i livet, det blir som en blandning av collegefilm och barnfilm, vilket inte harmoniserar i alla lägen. Ojämnt, inte tillräckligt roligt och till synes utan en given målgrupp. Istället för att hoppa så haltar den.

INGA KOMMENTARER