Staffan Hildebrands Hooked for life

“Skateboarden är död” (Kasper, 12 år, Juni 1980), – Han hade fel.


Jag brukade åka skateboard. Vi var några stycken som åkte vareviga dag på den enda ordentligt asfalterade plätten i det lilla samhälle jag växte upp i. Vi drog runt pallar, ställde ut lådor som vi kunde hoppa över och spenderade massvis av tid med att lära oss tricks och åka runt. Vi hade roligt, det fanns gemenskap. Det var då det, och idag klarar jag av att rulla runt på en bräda, men inte mycket mer. Så nu efter att jag sett klart ”Hooked for life”, Staffan Hildebrands uppföljning till 1978 års ”14-årslandet” är jag inte alls förvånad att jag vill ut och åka.

Det är inte bara åkandet som skapar en nostalgisk känsla från Hildebrands film. Utan även alla de namn och märken som nämns. Ta G-Spot till exempel, som var en av de konkurrerande skateboardbutikerna i Sverige på den tiden. Det vad dem och en annan affär som fanns att välja på där jag växte upp. Dom lade ner G-Spot, det var synd, det var en bra affär. Osiris, ett par såna skor hade jag, ingen hade hört talas om märket då och sa att det var skit, idag är det ett av de fem ledande märkena i världen. Men nog om mina grejer och hur dålig jag är på att åka bräda.

”Hooked for life” heter filmen och den är suveränt bra. Från introduktionen där Staffan Hildebrands första skateboardingdokumentär citeras oftare än inte och vi får lära känna ungdomarna bakom 40+ männen som kommer att figurera tätast här. Det är samma killar, ungefär samma personligheter och samma glädje kring skate.

Tony Magnusson, som gick vidare från Sverige och skapade sig ett namn och flera företag i USA, bland andra delägare i Osiris, Tobba Stenström vars son inleder filmen i en uppvisning från den nya generationens åkare, själv har Tobba slutat åka och jobbar på bank istället, det låter så definitivt som ett slut, men det är det inte. Peter Klang, som kommit med idén till filmen – är en skatememorabiliafantast och har ett arkiv hemma som överträffar det mesta och till sist men absolut inte minst, grundaren till G-Spot, BAM (Backside Airmail) och just nu bas för WESC, skatemärket som alla vill bära – men ingen har råd med. Greger Hagelin.

Det har gått bra för nästan alla sen 1978 och 14-årslandets huvudrollsinnehavare är alla framgångsrika på ett eller annat sätt. Alla förutom Per Viking, som dog 1997, ett dödsfall som diskuteras i filmen och konstateras vara en av de största förlusterna för svensk skateboarding någonsin. Hildebrand har blivit tvungen att balansera framgångarna med tragedier, både i berättandet om Per Viking, men också kring Ali Boulala – som krockade med sin motorcykel och hamnade i koma (som han lyckligtvis vaknade upp ur).

Från Gallerian, till Skandinaviens första skate-bana New Sports house på Högbergsgatan, där ungdomarna fick en tillflyktsort och gångtrafiken i Stockholm fick det lugnare runt benen. Det var på sjuttiotalet och det var förbjudet att åka rullbräda på allmän plats. En medborgare vittnar om hastigheter så höga som säg ”7 till 10 kilometer i timmen” så uppenbarligen en livsfara för alla. Ungdomarna hävdar annorlunda att det inte är några problem, så länge folk låter bli att sträcka ut armarna för att hindra dem. Klassiska grejer.

Tony Magnusson tog sig till Kalifornien, precis som många andra av ungdomarna och där bodde de i bilar, levde på under 5 dollar om dagen och åt nachos och öl till frukost, lunch och middag. De åkte skateboard och kämpade hårt för sina framgångar, men det är det man gör när man är fast för livet. Ingen av de största eldsjälarna ville associeras med något annat och det behövde de inte heller – efter en varsin lång resa.
”Hooked for life” är en lång film som enklast kan förklaras som ett kronologiskt virrvarr av namn, personer, anekdoter, företagsbildande, rampbyggande ungdomar, återblickar till sjuttio, åttio och nittiotalet samt en insyn i dagens skateboardkultur, förklaringar av vem, vad och varför. Det är otroligt mycket att hålla reda på och är inte en film som man kan ta in genom att se den en gång. Därför har jag sett den två gånger, vilket kändes som en nödvändighet, inte för att förstå filmen – för den är väldigt bra berättad. Men för att komma ihåg det som sagts, vem som gjort vad. Var det var populärt att åka skateboard på vintrarna i Stockholm? Vem som var bäst i New sports house egna 4-mannalag, vilka amerikanska åkare som kom till Sverige för att berätta för Gunna Örbom om radikala trick i vertrampen? Allt som intresserar mig.

Staffan Hildebrand har gjort skate-Sverige en tjänst genom att med hjälp av ”pionjärerna” från sjuttiotalet sluta cirkeln som börjades 1978 i 14-årslandet. Han väntade över 30 år och hann med ”G som i gemenskap”, ”Stockholmsnatt” och ”Ingen kan älska som vi” däremellan, varvid hans namn förevigt kommer förknippas med den svenska ungdomskulturen. Det är en passande filmskapare för uppdraget och det märks att han har förståelse för vad som kommer passa till en ganska snäv och kritisk publik.

Det finns vissa brister som visar sig, som jag märker mest under andra titten. Främst är det oförklarade händelser eller personer som till exempel Gunnar Örbom som jag nämnde tidigare, vem är han för mig som inte sett 14-årslandet? Jag saknar också lite historik kring skateboardens utveckling som jag gärna hade sett tillsammans med trickens och åkarnas utveckling som det talas mycket om. Inte ett felaktigt beslut att utelämna det, men jag hade uppskattat det mer än till exempel den sekvens som handlar om Steve Berra’s exklusiva proffsskatearena som inte gör varken till eller från åt filmen.

Det målas också upp som om att de största åkarna har försvunnit från den svenska ”scenen” via mindre smarta val (drogmissbruk och en motorcykelolycka.) Den håller jag inte med om. Tony Magnusson åker, sponsrar och hjälper nu andra att skapa sig namn, Hagelin ökar den kommersiella statusen hos det som förr var förbjudet på allmän plats och Peter Klang kommer med idén kring den här filmen – de är av lika stor, om inte större vikt än de ”sanna talangernas” inverkan på sporten, livsstilen och framtiden. För att bli framgångsrik i den här industrin gäller det att man kan mer än att flippa en bräda, precis som Tony Magnusson säger – och det är ett uttalande som jag tycker stämmer mycket väl. Från 14-årslandet så har dessa män skapat sig en identitet i sin ungdomshobby och introducerat idén om skateboarding till säkert miljontals ungdomar – det är också talang.

Trots de här bitarna, så är “Hooked for life” ett fantastiskt och brett personligt dokument av skateboardens vara eller icke vara i Sverige. Som tur är så försvann inte sporten utan utvecklades istället gradvis till det den här idag. Jag tror att alla kan uppskatta Staffan Hildebrands film men de som kommer uppskatta den mest är de som åker eller har åkt skateboard aktivt. Då förstår man den känslan som finns i hela produktionen bättre.

INGA KOMMENTARER