Hassel - Privatspanarna Packshot DVD Sverige

Ett dystert dokument.


Alldeles innan en av Hassels rekonstruktionskompisar tar en märklig och grundlig stund för att lukta på Lisbeth Palmes kalvskinnsjacka i ett förvaringsutrymme så nämner han att utredningen förmodligen kostat mer än en miljard kronor vid det här laget. Ändå är ingen lösning i sikte. Roland Hassel nickar i medhåll, med sänkt huvud och vad det verkar ständigt funderandes kring någonting större, som om att han har en hemlighet, kanske Hassel vet något ingen annan vet.

De är gamla nu och pensionerade, utredarna och poliserna. Det var 25 år sen Olof Palme miste livet efter ett biobesök i centrala Stockholm och fallet är i stort sett olösligt. Men de finns de som klängt sig fast och som varje år tar sig tid att den 28:e Mars rekonstruera händelseförloppet runt Palmemordet, från Sveagatan, mot Malmskillnadsgatan och vidare. Det är dessa herrar vi får följa i Privatspanarna. De kartlägger ett antal händelser som utspelades på mindre än tio minuter och efter det gäckat utredare i två och ett halvt decennium. Varför de gör det? Ingen aning, kommer det att leda någonstans? Förmodligen inte. Men det är svårt att släppa taget, och som det konstateras i filmen – Palmemordet är ett sår som nog aldrig läker.

I Hassel – Privatspanarna så finns det inte en tillstymmelse till likhet med den svenska tuffa polisfilmen utan det är en studie i efterspelet. Vad händer när känslan av förlust lagt sig och bitterheten över likgiltigheten hos många naglat sig fast som en ständig irritation? Hassel är inte den polis han brukade vara och inte bara på grund av att han pensionerats, han är trött i allmänhet och tycks fortsätta sin egen utredning inombords i ett spel där Palmes mördare bara springer längre och längre ifrån honom. Han gör mindre utspel, ringer radio och klagar men inombords vet han att spelet är förlorat, ändå vägrar han att ge upp.

Filmen är presenterad så som om det kommit direkt från åttiotalet eller tidigare, med korning avmättad bild, filmad med handkamera alternativt hemkamera och fylld av gammeldags rekvisita som knapptelefoner med sladd och fluffiga skinnjackor. Det ser helt korrekt ut och det visuella, även om det är nedgånget och inte alls påminner om en produktion från 2012 oerhört trivsamt att titta på. Hassel, som fortfarande spelas av Lars-Erik Berenett, är helt fantastiskt obekväm i världen och även om han är väldigt blygsam den här gången så är det ett rent nöje att se honom agera.

För den som hoppats på en knivig thriller där Hassel tar plats och tar sig närmre sanningen är nog inte Privatspanarna den film ni hoppats på. Måns Månsson har ställt in siktet på något helt annat och resultatet blir en engagerande men ibland överdriven och nästan paroderande film som är rätt svår att förstå sig på. Syftet med filmen verkar inte vara att komma närmare någon sanning eller lösning, utan handlar mer om besatthet, besvikelse och envishet. Jag kan tänka mig att Privatspanarna blir lite av en emotionell karusell för många som investerat sig i Hassel sen tidigare och på sätt och vis är det väldigt uppfriskande att se någonting annorlunda. För annorlunda, det är det verkligen och jag är tveksam på om det är ett vinnande koncept. Det visar sig.

INGA KOMMENTARER