Hem Recensioner Drama Harens år

Harens år

Harens år

Highlander-Lambert i en lite mjukare roll.


Christopher Lambert gjorde sig mest känd som Connor MacCleod i Highlander, året var 1986 och Lambert var 29 år gammal. Nu är Lambert på sitt 54’de år och orken är väl inte riktigt ok för att svinga svärd och hoppa runt. Nog för att han inte direkt tar det piano i alla scener i ”Harens år” heller, i en av Lamberts knepigaste roller till idag.

”Harens år, eller Year of the Hare eller La lièvre la Vatanen” är en filmatisering av Arto Paasilina’s bok med samma titel. Den handlar om Tom Vatanen, en fotograf med stress och press runtomkring sig och en djup vilja inombords att komma bort. En vacker dag när han är på väg till ett jobb med en kollega så kör de på en stackars hare. Tom beger sig in i skogen för att söka rätt på den och se efter hur det gick – och väl i skogen så märker han att han inte vill återvända. Så han stannar kvar, tillsammans med haren, som han från och med nu kommer att ta hand om.

Ja, det är helt korrekt. Tom Vatanen bestämmer sig för att leva med haren, han dumpar karriären för att vara dess beskyddare och skyddsling och det osannolika paret påbörjar en resa genom ett vinterkargt Kanada. Haren kan vara inkarnationen från en sägen som det talas om i inledningen av filmen, då en krigares själ som återfinner sig i naturen när någon behöver hjälp att hitta sig själv för första gången, eller för att normaliseras enligt naturens regelverk.

Det här hade ju kunnat vara en Bolibompa-kortis om det inte vore för topless-scenen från Julie Gayet som spelar Olga, en kvinna som också hon precis som haren kopplar vad Tom Vatanen håller på med. Klippte man bort denna tillsammans med ett par mindre meningsutbyten som slutar med blodvite så hade det varit fritt fram. Nog för att filmen är en riktig spelfilm med en andemening som framställs som viktigare än Schnappi och hans flugjakt så borde filmatiseringen av den här boken (som är den andra i raden) nog hellre arta sig som ett kortfilmsprojekt. Möjligen var det något liknande från början som gick överstyr…

Det finns tydligen mycket att berätta om den här resan i alla fall, för ”Harens år” är fylld till bredden av mindre händelser som oftast är mycket roliga eller överdramatiserade med hjälp av välkomponerad musik och vackra öppna landskap, också inte minst Lamberts klumpiga agerande. Den enda som inte framstår som antingen totalt magnifik eller underligt genomförd är haren, där ett massivt arbete från dressörer och animatörer syns gott och väl. Haren är filmens absoluta stjärna.

Den allra största svårigheten jag har med hela det här konceptet är att det är otroligt svårt att ta Christopher Lambert på allvar som en själasökande man med en hare som kompanjon. Det är lite för absurt och ”out there” för att den ytliga tanken med filmen ska gå att ta på allvar. Att placera ett barn i Lamberts roll hade varit effektivare och skapat en annorlunda film, den hade ju inte följt boken till punkt och pricka – men vad hade det spelat för roll, helt ärligt? Ett barn, en ungdom och en annan resa både själsligt och värdsligt, det hade kunnat skapa en större rymd för fantasi och dramatisation. Tom Vatanen är en trevlig prick förvisso, men jag tappade intresset för honom rätt så snabbt eftersom han inte gör något speciellt vettigt ens med sin nya uppenbarelse om stillhet och distansiering till samhället.

Om haren är en fantasi i Vatanen’s huvud så fungerar ju den här filmen, men då måste jag ju ifrågasätta de komiska bitarna och troligheten att det skulle kunna vara eftersom det inte fungerar i alla lägen rent tekniskt, så jag antar att haren är en varelse som hoppar på folk som agerar ovänligt mot Vatanen och således också lyckas med konststycket att kommunicera med honom. Svårt att ta in och acceptera relationen Man och Hare, kanske är det meningen med filmen, kontroversen i ett okonventionellt vänskapsband?

Jag frågar, för jag har inga svar. ”Harens år” är en intressant film som får med sig en 1-timmes dokumentär från bakom kulisserna, som jag inte kan rekommendera till någon djurvän i världen, eftersom man där ser vilken stress haren/arna måste fått utstå för det här ”mästerverket” i Lamberts CV. Däremot så förklarar den bra mycket omkring filmen eftersom de båda är spelfilmer mer eller mindre. Även den intressant, men svaren uteblir. Kanske borde jag läsa boken?

Tills jag har gjort det så blir det inte mer än en tvåa i betyg för ”Harens år” som är intressant, rolig, snyggt filmad i fantastiska miljöer men i grund och botten verkar menlös och utan något specifikt mål. Visst, det ska man ju inte begära från varje film – eftersom de alla är skapta annorlunda men om jag från början till slut inte kan förstå varför det jag ser är värt att berättas förutom för ”Oho!-faktorn” så blir det inte mer än en tvåa, komedi, musik och natur åsido. Möjligen blir det en revision om jag läser boken, för utan den verkar det här mest tokigt och lustigt.