Hanna

Kan Bröderna Grimm som actionsaga var en bra ide?


Vi befinner oss i den vilda skogen där Hanna och hennes fadersgestalt Erik har bott sen många år tillbaks. Erik är Hannas mentor, den som lärt henne allt hon kan, uppfostrat och förberett henne på det som måste ske när hon blivit en färdig kvinna och krigare. Tillsammans sitter de båda på ett mörkt förflutet gemensamt med en kvinna, Marissa. Hon har sökt efter Hanna sen hon var en liten bebis med förhoppningen om att äntligen kunna radera några väldigt otrevliga sidor ur historien. Hanna och Erik räds inte Marissa, de har precis som henne samma intentioner – men deras motiv ligger i att äntligen kunna få lugn och ro och att äntligen kunna slippa oroa sig för vem som möjligen ska komma efter dem.

När Hanna är redo för den slutliga striden så är det dags att kalla på hennes nemesis, som kvickare än kvickt lystrar till utmaningen.

Joe Wright tar sina regissörskunskaper från kostymdramor som Pride and prejudice och Atonement och applicerar dem delvis på den här annorlunda, snygga, varierande och väldigt sagoinspirerade actionfilmen. Bröderna Grimms universum finns med som tematik och i miljöer samt karaktärer, det visar sig ganska omgående då en av Hannas käraste ägodelar är just en sliten Grimm-bok och det kommer bli mer och mer uppenbart ju längre filmen går.

Som exempel ta Cate Blanchetts roll i Marissa som är en typiskt ond överlägsen kvinna som tar för givet att hennes strid är den rätta att vinna. Vilket ju onda häxor brukar göra lite övernonchalant sådär. Eric Bana (Erik i filmen också) anammar en stark fadersfigur som måste överge sitt barn efter ett hårt arbete under många år i och med träningen, han är på sätt och vis väldigt lik fadern i Hans & Greta. I fokus för oss står Hanna, den självutvecklande ungdomen vars liv passerar gränsen från saga till verklighet, som efter en lång isolering får möjlighet att ta del av den resterande världen med vänner, kärlek och duktigt mycket slagsmål. Ungefär som Rapunzel.

Jag tycker att det här var en riktigt trevlig mix av actionfilmens effektsökande och fantasins värld, även om vi aldrig är någon annanstans än i våran mänskliga sfär så målas det upp en fiktiv bakgrund som gör allt möjligt. Tillhörande tekniska förklaring till varför Hanna och Marissa inte skulle kunna bjuda varandra på te och käka scones tillsammans är i bästa fall torftig, ändå lätt att förlåta på grund av det som sker i bild då allt förefaller vara viktigt just nu istället för att nödvändigtvis passa in i en lättförstådd större bild.

Tillsammans med sagornas inblandning så har Joe Wright lyckats bra med både sina bilder och berättandet och det experimenteras en hel del. Hjälpt av Seth Lochhead och David Farr (som skrivit Hanna) samt den väldigt fokuserade och talangfulla Saoirse Ronan i rollen som Hanna (samt Blanchett och Bana) lyckas han bygga upp både starka karaktärer och en intressant handling. Ett ytterligare fantastiskt lyckosamt samarbete skedde i och med filmens musik, som är skriven av The Chemical brothers och förvisso säkert eliminierar vissa som inte gillar elektronisk musik från att till fullo ta del av de häftigaste actionscenerna då det ibland är gränsfall om det är musik som ackompanjerar det som händer i bild.

Hanna är en genomtänkt film som tar actiongenren på största allvar och lyckas väldigt bra med att göra en annorlunda sak av det. Effekterna finns att inkassera men på det stora hela så hålls det mesta på jorden, det finns inga kampsportsexperter, det ser lite klumpigt ut ibland, precis som det gör i verkligheten. En del val i de högst tempobelastade sekvenserna (såsom snurrande kameror) kan jag inte riktigt hålla med om att de var de rätta. På det stora hela så är det både en väldigt kompetent actionfilm samtidigt som den berättar en intressant men aningen för svag historia.

Se Hanna om du inte har gjort det, jag tror inte att du kommer att ångra dig. Så länge du är öppen för något annat än Die Hard på tv kring juletid så borde det här vara ett säkert kort!

INGA KOMMENTARER