Hamilton 2

Medioker och klumpig action som lider av prestationsångest.


Den första Hamiltonfilmen med Mikael Persbrandt i huvudrollen tyckte jag faktiskt om av och till, den hade en hel del positiva bitar både gällande skådespel och byggnationen av en vettig berättelse. Actionsekvenser och intrigen gick hand i hand och trots att jag inte alltid riktigt fattar den här übermenschmentaliteten som ska klistras på män i uniform som gör saker tillsammans så tyckte jag att det var en hyfsad, till och med sevärd film.

Uppföljaren till “I Nationens Intresse”, som var Hamilton 1’s tagline, har getts den svåra och långa raden “Men inte om det gäller din dotter” som inte ens känns vettig efter att jag har sett filmen, trots att den handlar om en dotter som hamnat i rejäl knipa.

packshot blurayVi tas återigen in i den dyrköpta svenska underrättelsevärlden, där Hamilton slagit av lite på takten efter senare års arbete. Om du minns den första filmen så hamnade han lite på sidan av, med tankar om att kanske lägga puffran på hyllan och börja knyppla istället, eller vad agenter nu gör när de lagt ner. Dock blir lugnet inte långlivat, då Hamiltons guddotter kidnappas och de svenska myndigheterna vill använda rätt kanaler för att lösa situationen. Icke, säger Hamilton och drar på sig actionlooken för att återigen ge sig ut i världen och ge skurkarna på käften. Vilket i stort sett sammanfattar Hamilton 2, som varken tar tillvara på försöket att fördjupa vår kunskap om mannen bakom vapnen, eller lyckas få ihop en ordentlig handling.

Fem gånger. Fem gånger somnade jag ifrån Hamilton 2, men eftersom jag är en envis djävul som är övertygad om att jag har sett mycket av det sämsta inom film så fortsatte jag och sjätte gången gick det. Nu har jag ett nytt rekord. Det jag lämnar bakom mig är en torftig upplevelse från scener som byggts upp på samma sätt om och om igen där Hamilton ställer några frågor, får kryptiska svar och sen slår alternativt hugger eller skjuter ihjäl sin konversationspartner. De enda som inte dör är andra poliser eller sympatisörer i kampen om att frita guddottern. Däribland finns den enda ljusglimten i den här härvan av en film, som jag också berömde i första nymoderan Hamiltonfilmen. Karaktären Mourna som fortfarande ges utrymme och spelas väldigt bra av Saba Mubarak.

Manuset är styltigt och så ospontant och ibland förvirrande att jag gärna satt filmen på mute, Persbrandt är en god skådespelare och kan leverera repliker, det har han visat prov på i massvis av produktioner, men i Hamilton 2 har han absolut ingenting att arbeta med. Kvalitén på replikskiften påminner om tv-spel för en fem, tio år sedan och jämfört med föregångaren är det rent av jobbigt att lyssna till.

De positiva bitarna med Hamilton 2 är få men de finns där. Flera actionscener är duktigt uppbyggda och rätt häftiga, det skakas kamera och kastas möbler, välts skåp med mera. Den avslutande striden är inte medräknad bland de här ljuspunkterna, då det mer är prickskytte under tuffa förhållanden än en faktiskt strid. Reuben Sallmander och Frida Hallqvist spelar ett par biroller som inte övertygar som föräldrar till den kidnappade flickan (som själv verkar helt ok med allt som sker) men de är helt rätt val för övriga scener, speciellt Sallmander som en sticka i fingret på Hamilton. I övrigt är det svårt att minnas det positiva på grund av att resten är så pass irriterande dåligt som det är.

Nej, har du inte sett Hamilton 2 ännu så rekommenderar jag dig att inte göra det heller. Det är en usel uppföljare som inte lever upp till förväntningarna som den första filmen skapade utan mer visar prov på en prestationsångest där allt måste överträffas och vara häftigare, vilket i det här fallet bara lett till en röra av våld och trista mellanspel. Innehållslös, tråkig och minimalt trovärdig är några ord som beskriver Hamilton 2 väl, så se den absolut inte om du gillade den första filmen för du kommer att bli lika besviken som mig!

INGA KOMMENTARER