Hem Recensioner Krig Hamburger hil...

Hamburger hill

Hamburger hill

En fruktansvärt onödig, men fängslande film.


Jaha… så vad ska man säga om en nästan 25 år gammal film som recenserats tusentals gånger utan att det låter som något som klippts ut och klistrats in? Jag får helt enkelt utgå från min personliga åsikt och bygga därifrån.

Filmen utspelar sig i ett de flesta av oss, extremt onödigt krig som de flesta av min generation och yngre inte ens vet varför det skedde, vi vet inte varför USA gick in och började kriga med Vietnam utan vi vet bara att det tydligen var viktigt eftersom en hel del filmer har gjorts om det kriget.

Filmen handlar om en samling onödigt unga män från USA, de flesta tog värvning av orsaker som fattigdom eller att de ville tjäna sitt land och var inte ens insatta i varför de skulle dit och kriga annat än en överdriven fruktan för kommunism.

Vi får till synes onödigt mycket information om vilka dessa unga grabbar är, deras personligheter, drömmar och deras dagliga sysslor som antingen var att bygga skydd, skjuta lite i blindo mot närmaste trädlinje för att förhoppningsvis träffa någon dold fiende, eller bara vänta på att så mycket tid som möjlig skulle gå så att de fick åka hem till ett land där alltfler öppet visar sitt avsky mot deras uppoffring. Istället för att hylla deras insats med risk för att gå en onödigt tidig död till mötes.

Dessa unga män får nu ordern om att inta ett 937 meter högt berg där deras fiender, den vietnamesiska militären, har bunkrat sig. Den lilla höjden ansågs inte ha något egentligt militärstrategiskt värde utan det handlar om ett onödigt blodigt herre-på-täppan-spel över rätten att få utropa sig herre över en lerig knöl någonstans ute i den Vietnamesiska djungeln.

Men om denna film nu är så förbannat onödig, varför är den då så fängslande?

Filmen verkar sakna ett uppenbart dramaturgisk anslag, utan känns mer som om vi bevittnar en ovanligt välgjord dokumentär av samma modell som till exempel Cops, där en kameraman helt enkelt kliver in bakom en polisman och åker med under en till synes vanlig dags arbete. Den långsamma starten och all den onödiga informationen vi matats med om soldaterna i detta kompani hjälper oss att bygga upp en relation med dem. Vi får lära känna de unga männen på ett väldigt personligt sätt för att sedan få ta del av deras öde ute i krigshärjade djungler. Vi känner deras förtvivlan och rädsla när deras vänner som de nyligen satt och skämtade med plötsligt förvandlas till en skrikande och blödande massa efter att fienden dykt upp från ingenstans och skjutit granater och kulor vilt omkring sig. Stephen King har gjort sig ett stort namn på att använda precis denna typ av berättarstil, där man långsamt lär känna hans karaktärer för att deras makabra öden senare ska kännas så mycket mer personliga för oss.

Handlingen är inte mer avancerad än så. En militärstab som man aldrig får lära känna, ger via radio ordern om att inta det lilla berget då flera andra försökt och misslyckats flera gånger tidigare och sedan gör våra vänner i infanteritrupperna så gott de kan för att lyckas med detta.

Det låter så simpelt och ändå vågade jag knappt blinka även om filmen håller ett betydligt lägre tempo än de flesta action-laddade krigsfilmer. Händer det saker så sker det så plötsligt och oväntat att man nästan känner att man måste hjälpa till genom att hålla koll runt om området så inte fienden dyker upp. Ungefär samma känsla som när man ser på en film där en person måste simma en bra bit under vattnet utan hjälpmedel och man plötsligt inser att man själv håller andan för att försöka påverka utgången i den spännande scenen.

Hade denna film gjorts idag skulle man troligen medvetet lagt till en massa svajiga kameraförflyttningar för att ge åskådarna illusionen om att de själva sköter kameran. Men Hamburger Hill känns så naturtrogen, tidsmässigt korrekt och äkta även utan detta enkla filmtrick, att det känns som om det var en ren dokumentär om det inte varit för att man känner igen flera av skådespelarna från deras senare alster.

I några av soldatrollerna ser vi Dylan McDermott som medverkat i bland annat ”Blommor av stål”och ”I Skottlinjen”, Don Cheadle från ”Colors, Ironman 1 & 2″, “Things to Do in Denver When You’re Dead”, Michael Boatman, kanske mest känd som den stereotypiska minoriteten Carter i sitcom-serien ”Spin City”, och Steven Weber från ”Dracula – Död men lycklig”, och nyinspelningen av ”The Shining”.

Får nog säga att filmen trots sin ålder, stolt håller sig kvar på topplistan över krigsfilmer som verkligen berör, tillsammans med filmer som Black Hawk Down och Saving Private Ryan.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)