Nicole Kidman i Grace of Monaco

Mysig men menlös.


Den här filmen börjar bra. Redan i första scenen slår den an ett vackert 60-tals nostalgiskt bildspråk, med något fadda färger, lite oskärpa och en visuell retrokänsla som nästan är så påtaglig att den går att ta på. När furstinnan kör bil vårdslöst (kanske en anspelning på den bilolycka som i verkligheten orsakade hennes tidiga död) görs det på klassiskt vis med aningens osynkad inklippt bakgrund. Det är gjort med känsla och stil.

blurayJag satt klistrad från första rutan och gladde mig åt en härlig filmupplevelse. De första 15 – 20 minuterna fungerar också utmärkt. Berättelsen om filmstjärnan som gifter sig med fursten av Monaco, slutar med skådespelandet och flyttar dit för att bli furstinna är tillräcklig intressant och karaktärerna tillåts till en början att utvecklas på ett sätt som väcker nyfikenhet.

Men sen går det rakt utför. Det blir ointressant och oengagerande. Berättelsen om den starka kvinnan med förmåga att förändra blir istället ett långsamt montage av vett-och-etikett-övningar, där skådespelerskan går in för att lära sig allt som behövs för hennes roll som furstinna. Samtidigt utspelas en väldigt tillbakalutad maktkamp inom familjen, med Monacos relation till Frankrike som bränsle.

En av anledningarna att spänningen inte håller sägs faktiskt rakt ut. När furstinnan frågar sin make vad det värsta som kan hända är svarar hon själv på sin fråga. Det värsta som kan hända är att de förlorar tronen, och då köper de en stor gård någonstans och lever lyckliga alla sina dagar. När det är det värsta scenariot, hur tror de då att de ska kunna hålla publiken intresserad? Det är inte särskilt synd om dem.

Det franska hotet mot Monaco känns också ganska meningslöst. Vi har bara fått lära känna väldigt välbärgade personer och får inte särskilt mycket insikt i hur vanligt folks liv skulle påverkas, annat än att de skulle behöva börja betala skatt. Vilket väl ärligt talat verkar behövas eftersom det enda som framkommit i filmen är att Monaco inte har råd att ha ordentliga barnhem utan att Röda korset och den fursteliga förmögenheten går in och hjälper till ekonomiskt.

Grace of Monaco är en film som inte på något sätt problematiserar ett statsskick där regenten ärver sin makt. Istället målas bilden upp att de fattiga ska vara glada att överklassen finns, så att det finns några som kan ta hand om dem.

Vidare skall kvinnor inte beblanda sig i politik och om de ändå gör det så får de bara ta en känslomässig vinkel på problemen.

Filmens forcerade dramatiska höjdpunkt med furstinnans tal, i vilket hon jämställer Monacco med kärleken, är så utdraget och överdrivet pompöst att jag både hinner gäspa och skratta åt det. Det här är filmens stora svaghet. Som publik bryr man sig inte. De har förstått detta redan i klippningen av filmen och försökt att på konstgjord väg bygga upp lite spänning genom att dra ner volymen fullständigt medan hon går upp. I en tapper kamp att få det att verka ödesmättat. Men det blir bara tråkigare. Och att det sedan blir en liten rundgång när hon ställer sig vid mikrofonen. Men bara en liten en, som går över väldigt fort. Snälla bespara oss denna audiobaserade filmkliché. Det är ett desperat försök att rädda en i grunden långtråkig och menlös film.

Blurayutgåvan innehåller inget egentligt extramaterial (bara några trailers för andra filmer), vilket förstärker känslan av att alla inblandade i denna film helst vill lägga den bakom sig, glömma den, gå och se någon annan film, drömma om nya framtida projekt.

Om du vill känna 60-tals nostalgi och se en lite mysig, långsam och menlös film så kan du se den här. Men annars råder jag dig att se något annat istället.