Grabbarna i 57:an

Musik, brott och romans. Söderns höjder erbjuder allt.


Sverigepremiären gick av stapeln sent i December och året var 1935. Folklustspelen (buskisarna) var populära hos folket för sin komiska och realistiska hållning som bjöd in just precis varenda människa att delta som publik. Folklustspelen var som mest populära för ungefär hundra år sedan – litet annorlunda än formatet som vi ser idag men än fungerande och precis som nyproduktionerna av andra ”klassiker” så är även det här underhållande på en något naiv nivå.

Grabbarna i 57:an utspelar sig på Söder i Stockholm, eller ”Söderns höjder” som det också romantiskt kallas. En tv-serie från 1978 som följer Gideon Wahlbergs originalmanus så gott det går 40 år efter skratten på Astoria ekat färdigt. Det är nu drygt trettio år sedan kameran fångade Bert-Åke Varg, Sune Mangs och Inga Gill med flera på bild och fortfarande idag så är det lätt att uppskatta Grabbarna (och kvinnorna) i 57:an.

Taget från Minnenas television från 2009 så släpps den här 4-timmars serien nu på dubbeldisk-dvd. Vi befinner oss någonstans mitt i 30-talet och Målarmästaren Oscar Dahlberg har blivit bestulen sina anställdas avlöningskuvert. Hans son, som ofrivilligt är i lag med en spelhåleägande spritlangare blir misstänkt och när länspolismästaren dyker upp på platsen så får de alla mycket att förklara för sig. Samtidigt så flyttar en pingla från Norrköping in vid 57:an och grabbarna mottager henne som ”Musikaliska gänget” med en spelning av påmpa och ståt-karaktär, inte långt efter att hon packat upp sina väskor så börjar grabbarna vurma och bjuda ut till ”Bernsan”, men Greta från Norrköping vill inte veta av’et, för hon hon tar’t piano.

Tjuvar och banditer, bullknyckare och skräniga husor, sång, dans och intriger – det är Grabbarna i 57:an det. En rolig och upplyftande bild av Stockholm på trettiotalet där man inte kände sig tvungen att låsa dörren efter sig om man gick ut. Solen sken varje dag och människorna roar sig med lingonsnaps och kaffekask. Musiken sprudlade ut från replokalens (mangelbodens) fönster och det var lätt att njuta av livet.

Med en rejäl rollista med Sune Mangs, Bert-Åke Varg, Inga Gill, John Harryson, Anita Wall, Anita Molander och Arne Källerud är det ett nöje att titta på. Mangs och Varg spelar de två flörtande målarna som arbetar åt Arne Källerud och det krävs inte långa konstpauser för dem att bryta ut i sång. Jag hade inte en aning om att Varg hade sådana trumpeter till lungor och det är mycket roligt att se honom tillsammans med saknade svenska personligheter som Inga Gill, Arne Källerud och Sune Mangs, som inte finns med längre idag men ändå lever kvar genom sådana här påminnelser om hur det såg ut förut.

Hur bra är ”Grabbarna i 57:an” idag då, trettio år efter tv-serien knåpats ihop?

Jovars, det är faktiskt riktigt trevligt. Produktionsmässigt så är varken serien eller kvalitén på dvd-utgåvan något att hurra för, ibland blinkar de rödgröna färgerna så mycket under utomhusscenerna att Söderns soliga höjder skulle kunna misstas för ett rave i någon sunkig lagerlokal. Formatet är gammalt och det syns, men förutom färgdeformationerna så tycker jag att det ökar på känslan av programmets tidsera, en förbättring av bilden, skräprensning och så hade inte fungerat förtjänstfullt utan tvärtom. Genom att vara lite halvblaskig i bilden, lite smutsig sådär så finns känslan av att det är ett gammalt program kvar och det behövs. Allt kan inte vara HD och digitalt restaurerat.

Handlingen är inte heller den världens mest genomtänkta och egentligen skulle det här spelet kunna förkortas med 3 timmar. Som tur är så sker inte det utan istället kan vi fokusera oss på må-gott-faktorn av scener där bulltjyvar nallar från det fina porslinet, giftermål på gamla dar, en mängd gamla dängor som många av oss aldrig hört men nynnar med ändå och ett smått litet bovdrama som får kämpa för att inte försvinna i bakgrunden.

”Grabbarna i 57:an” slår många av sina konkurrenter från dagens produktioner på fingrarna genom att vara genuin och bra mycket mysigare, utan alltför många billiga försök till skratt. Jag föredrar den här typen av folklustspel före de modernare, den har charmen som behövs för att klara av de närmast galna fyra timmarna det håller igång och blir faktiskt aldrig tråkigt att titta på.

INGA KOMMENTARER