Glöm inte kam...

Glöm inte kamelerna

Glöm inte kamelerna (The last remake of Beau Geste)

Ni har inte väntat förgäves, om det nu är någon som väntat?


Marty Feldman regisserar och spelar huvudrollen när det är dags att söka efter en blå safir i Glöm inte kamelerna, den sista filmatiseringen om Beau Geste. (Enligt den engelska titeln.) Beau Geste är en karaktär som föddes ur den engelska författaren P.C. Wrens fantasi och 1939 filmatiserades det hela (för andra gången, första gången var 1926). I 1939-versionen spelade legenden Gary Cooper den härliga Beau. En lite mer seriöst lagd film än Feldman’s tolkning från 1977, där Michael York har tagit an utmaningen att spela den ståtligare brodern av två.

Den andra brodern, Dagobert ’Digby’ Geste anammas av Marty Feldman själv. Han är sämre på fäktning, inte lika elegant, belönad med mindre mod, kortare, en typisk filur som stått i skuggan av sin bror hela livet utan att de nödvändigtvis hyser något agg mot varandra. Vid ung ålder adopterade av en krigstörstig man vid namn Sir Hector vars fru avled när hon födde deras dotter och enda barn, ett martyrskap som inte beundrades en endaste sekund. Sir Hector hoppas på två krigare till söner och på sätt och vis så slår hans önskningar in, på andra sätt och vis inte. Nu finns i alla fall Bröderna Geste’s äventyr där de söker efter en försvunnen blå safir tillgängliga när Studio S ger ut den här dvd’n samtidigt som ytterligare Marty Feldman-filmer hittar ut på marknaden ordentligt.

Jag kan inte påstå att jag är ett stort fan av den spretige mannen Feldman och hans tillskott till filmarvet från sjuttiotalet. Han ligger nästan alltid ett steg efter kungen inom den här sortens komedi (Mel Brooks) med ett något mer taffligt frammanande av humor. För det mesta så uteblir poängen med skämten av att upplägget är förutsägbart, det gäller dock inte för varje scen utan det finns en hel del tokigheter som verkligen fungerar också. Kanonkulekavalkader genom lösben, blinda soldater i främlingslegionen, Gary Cooper som gör en cameo som inklippt från sin originalroll och uppmuntrande dansinslag för att nämna några som det bjöds på den här gången.

Karaktärsmässigt så skapas det en uppsjö av roliga och välpassande personligheter och det är en av anledningarna till att se en film som den här, ordvitsarna, slapsticken med mera – det ger jag inte mycket för även om det vore ännu torrare om det inte fanns med.

Nostalgikerna jublar och det förstår jag, det är förtjusande film med den typiska humorn som alltid fungerade när jag var liten, min farsa älskar dom här filmerna till exempel. Idag känns det väldigt gammalt och oinspirerande, mysfaktor hittar jag men tyvärr så läggs det inte till många skratt till den. Feldman visar att han är en lika duktig regissör som han är skådespelare och spelar även sin roll väl, karaktärstypiskt där han tar tillvara på sitt säregna utseende och talang för fysiskt skådespel. Michael York, Ann-Margret, Peter Ustinov och James Earl Jones är några andra skådespelare som du kommer kunna ta del av och känner du igen dem från andra produktioner så är det riktigt roligt att återse dem i den här filmen.

Glöm inte kamelerna är lätt att titta igenom och det skadar ju inte att bild och ljudkvalitén (för att vara monomix) är riktigt bra, det är bara att buga och bocka för det. Har du väntat på Feldmanfilmer ett längre tag så är det helt rätt tid att slå till nu. Jag ställer mig dock frågande till hur många det egentligen är som suttit och väntat. Förhoppningsvis för Feldman/Studio S massvis av entusiaster – ändå känns det inte riktigt som så. Rätta mig gärna om mina misstankar är helt åt skogen fel.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)