Hem Recensioner Skräck Giallo

Giallo

Giallo

Inget visuellt mästerverk, men tydligt nog en Argentofilm.


Som en jämn ström av blod är Giallo fokuserad runt ljusa röda objekt, det finns inte många scener utanför spänningens centrum som inte har ett rött objekt i sig. De här planteringarna blir en av de intressantaste bitarna med filmen tillsammans med de andra ledtrådar som placerats ut väldigt strategiskt. Som den megapacksförpackning av blekmedel som syns i bakgrunden första gången vi besöker seriemördarens källare.

Adrien Brody spelar polisen som har en alldeles egen källare, en motsats till mördaren han jagar, fast med många likheter. Kanske var det därför valet att låta Brody spela både den jagande polisen Enzo Avolfi och den jagade seriemördaren Giallo. I eftertexterna står Brody krediterad som Byron Deidra för rollen som Giallo (namnet är ett anagram av Adrien Brody, kasta om bokstäverna så ser du).

Ett antal kvinnor har försvunnit från Turins kullerstensgator och en taxichaufför gäckar polisen. Avolfi arbetar ensam i sin källare för att lösa brotten som är av extraordinärt våldsam natur. De vanställda kropparna placeras efter ”behandling” ut på genomtänkta platser för att bidra med ledtrådar – men fallet är svårlöst och inte förrän en av de försvunna kvinnornas syster kommer in i bilden och tvingar in sig själv i Avolfis liv så börjar pusselbitarna passa ihop.

Dario Argento har gjort sig ett namn som skräckens mästare och är en av de mest omtyckta regissörerna. Främst för sin visuella stil både av både det vackra och det mindre vackra, det obehagliga. I Giallo görs det inga framsteg för Argento’s stil men det hålls rent och snyggt. Färger beblandas med mörka miljöer och det tar två sekunder att förstå personernas intressen och karaktärer baserat på det som finns i bild. Det är välplanerat och snyggt, men fungerar nog mest på rutin så förvänta dig inga mirakelbilder. Jag tyckte att hela produktionen var väl genomtänkt, men då är jag ingen Argentoexpert. Det är väl lika bra att förtydliga det.

Spänningsmässigt så är Giallo en upplevelse. Brody gör både polisen och mördaren levande även om deras personligheter inte är de mest omskakande, fortsättningsvis tycker jag att den hjälpande systern Linda (Emmanuelle Seigner) spelas välmenat men ytligare, ungefär liknande de kvinnor som kidnappas, det är Brody’s film och han gör det han kan av den. Utan den friska fläkten Linda hade Giallo blivit en riktig sunkfest som nog mest framkallat depressionsattacker än skapat någon spänning alls. Balansen finns där – men priset som betalas är ganska högt med lite för stora skillnader och ytterligheter.

Efter att ha sett Giallo är jag ändå nöjd med min upplevelse, den har ett visuellt språk som är intressant, jag är en sån som tycker det är roligt att leta detaljer i filmer så för mig var det något av en tidig julafton eftersom det finns så mycket av den sorten med. Brody sköter sig och det är en ganska obehaglig typ han gör som Giallo, en jobbig människa snarare än ett monster, en typisk person som det i andra omständigheter hade varit lätt att tycka synd om. Bakgrunden är något löst ihopsatt och skapar inga jubelrop, det blir lite kännetecknande för Giallo. Det är en Argento-film, den saknar bara lite finesser och hade behövt en starkare story med lite längre speltid. Mer mystik och mörker, mindre spring för att leta ledtrådar, då hade det blivit ett högre betyg.

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)