Get on Up

Gott om funk men alldeles för nedtonat biografiskt.


Lär känna James Brown, soulens gudfader. En världsartist och underhållare som frälste världen med sin enorma personlighet och scennärvaro. Han var en kreatör och innovatör som på egen hand, föräldralös, överlevde den stora amerikanska depressionen för att sen snabbt stiga mot toppen, en väg med krumma kurvor, där han tvingades satsa allt. Eller förbli ingenting.

Get on upJames Brown växte upp under den stora amerikanska depressionen och fick lida svårt från den tidens fattigdom. Innan han hunnit fylla tonåring såg han sig själv boendes på en bordell, övergiven av sina föräldrar. Han var utfattig och ensam. Då insåg han att den enda som skulle hjälpa honom mot ett bättre liv var han själv – och han satsade allt för att nå sin framgång. Med målet nått så vet vi alla att det fanns ett fantastiskt liv att se tillbaka på. Och det här är den berättelsen – från början – till slutet.

Förbered dig på en musikaliskt ögon- och öronöppnande upplevelse när James Browns liv spelas upp på skärmen framför dig. Det här är en film som kräver att du har en ordentlig ljudanläggning runt soffan för att du ska få ut det mesta av den. Från de tidiga gospelåren till att James startade The Famous Flames, signade skivkontrakt och började spela på de stora arenorna som The Apollo Theater, allt är fantastisk och det är såklart förtjänsten av den perfekte mannen till huvudrollen som James, Chadwick Boseman. Han har hittat minspelet, kroppsspråket, attityden och känslan av soul perfekt i varje scen, varje detalj och det är en ren fröjd att se honom.

Men Browns liv borde väl ändå stå först i ett biografiskt drama som det här. Eller? Kanske var musiken större än artisten men jag tvivlar på att det är riktigt sant. Brown var en fantastisk person men han var också en grym person formad av sitt förflutna. Han var sjukligt ambitiös och en sådan perfektionist att han gled över i ett storhetsvansinne som stötte bort musiker, släkt och vänner runtomkring honom. Men det här ser man inte tillräckligt av bakom kulisserna till musiken. Tate Taylor som också regisserade The Help (en bättre film av honom) förskönar gärna Brown som människa och lägger fokuset på det som publikhaven älskade. Även om Brown inte framstår som den spinkige korgosse han en gång var, när filmen är slut, så ser man inte riktigt hela sanningen – det är nedtonad och romantiskt, förskönat och publikfrämjande.

Sanningen, eller den hårda verkligheten kanske, den kommer aldrig fram och jag blir besviken på att det är så. Men trots det så är Get on Up en otrolig resa från det allra fattigaste USA till toppen en resa många startat men få avslutat. Browns karaktär och hans hunger efter något bättre symboliserar den amerikanska drömmen och hans musik symboliserar framtiden och det är omöjligt att inte ryckas med i den här filmen, i Chadwick Bosemans fantastiska skådespel. Här kommer legenden till liv igen, om än bara för ett par korta timmar.