Fyra vänner

Fyra vänner

Fyra vänner (Four friends)

Medryckande porträtt av Danilo och hans tre vänner.


I Chicagos arbetarkvarter, närmare bestämt på Aberdeen lane så går det tre musikanter och spelar blåsinstrument. De är på väg mot det hus där deras gemensamma kärleks kvinna bor, hon heter Georgia. Tillsammans är de fyra vänner, där den drivande, sökande, flamsiga Georgia tar täten med visioner och framtidsdrömmar om att bli någon annan någon annanstans. Hon vill följa sin idol Isadora Duncans nätta dansanta fotsteg och stå på scen inför en stor publik.

Hennes tre manliga vänner verkar i bakgrunden av hennes skimmer inte ha en aning om vad de ska göra. Det enda de vet är att deras pappor arbetat hela livet för att summera sin tillvaro som Danilos far säger – ”Im tired and i have to go to work. That is America.” Och det verkar inte alltför lockande, eller hur?

Fyra vänner är en romantisk film med en inneboende samhällskritisk och utbildande bakgrundshistoria. I ett Amerika under utveckling, där presidenterna kom och gick, kapprustningen mot månen var i full gång, Watergate skedde och Kennedys ansikte dekorerade badbollarna känns det inte så konstigt att det alltid händer någonting omvälvande kring den berättelse som är huvudfokuset.

Danilo (Craig Wasson) är den av vännerna som vi främst får lära känna. Under ungdomstiden efter att han kommit till Amerika från forna Jugoslavien som grabb. Sen tillsammans med den fria själen Georgia (Jodi Thelen) som han alltid har plats i sitt hjärta för samt vännerna David och Tom (Michael Huddleston och Jim Metzler). De kommer alla efter en lång vänskap att skiljas åt för att gå sina egna vägar i livet. Således går sagan för många av oss när vuxenlivet knackar på dörren och betvingar oss arbete för försörjning och ansvarskrav. Ett skede som av en del uppgivet accepterar (David, Tom) flyr undan (Danilo) eller bara ignorerar (Georgia).

Danilos stillsamma men ändå otroligt dramatiska resa genom livet berättas från ett manus som jag skulle vilja säga måste vara ett av de bästa någonsin. Kvickt, smart, drivet, fullt av parallelldragningar och alltid hänförande att lyssna till. Replikerna från Steve Tesich’s text levereras nästan helt utan missar och jag tvivlar aldrig på att det här är riktiga människor vars liv jag bevittnar. Manuset är till viss del självbiografiskt men Craig Wasson med vänner gör det till sin egen historia och den passar min smak alldeles fantastiskt utmärkt.

Lågmält berättande med plötsliga ofantligt dramatiska vändningar som är helt omöjliga att förutse chockeras jag av Fyra vänner flera gånger, filmen är full av både det värsta och det bästa som kan hända en människa och jag tänker på Barry Lyndon i samband med Danilo’s liv. Det är inte en direkt jämförelse film mot film men det finns likheter och skulle jag bli tvungen att välja att se om en film så är jag inte helt säker på att Kubrick skulle vinna den bataljen. Inte varje gång i alla fall.

Långsamt knyts säcken ihop och det som var förr kommer att ställas emot det som finns nu, ett antal bräckliga relationer som inte helt säkert kommer fungera igen. Mycket vatten har hunnit rinna förbi under broarna och människor förändras, precis som Amerika förändrades och även den här filmen.

Fyra vänner har under de senaste timmarna gått från att vara ett snyggt omslag i en bokhylla till att bli en av mina favoritfilmer. Jag är frälst på manuset, även regin som tar dessa skådespelare en bit över deras kapacitet. Har du inte hört nament Arthur Penn (regi) tidigare så hoppas jag att du ser den här filmen och även de filmer han regisserade under sextiotalet, Bonnie and Clyde (1967) eller thrillern Mickey one (1965) med Warren Beatty i titelrollen är speciellt nämnvärda. Men se Fyra vänner först. En magnifik film som jag aldrig kommer glömma!