Fright night

Fright night

Fright night (2011)

En remake som matchar originalet.


Att göra om filmer för att locka ny publik har sen ett tag blivit Hollywood’s illa omtyckta signum och nu godkänns produktionsmetoden ungefär med samma entusiasm som när Hollywood skapade studiosystemet i den första (och enda?) guldåldern för film. Det allmänna medvetandet kring remakes började väl någonstans runt ”The ring” när alla satt och gnällde om hur originalet var mycket bättre och att det fanimej får räcka nu. Det snackades bojkotter till originalens fördel men vad gör väl det, Hollywood knäpper med fingrarna och trollar fram nyfilmatisering efter nyfilmatisering. Ibland blir det skräp, skymfer mot originalet. Ibland, som i det här fallet – så blir det faktiskt lika bra och ibland bättre!

Originalet från 1985 följs till storyn och det är fortfarande Charley Brewster (Anton Yelchin) som står i fokus. En före detta nörd som slagit sig fram till att bli en respekterad hipster med rosröda basketdojjor och snygg flickvän (Imogen Poots). I bagaget har han en hop lustiga nörderier som finns dokumenterade på videofilm, (se extramaterial, Squid man) något som den gamla vännen Ed (Christopher Mintz-Plasse) inte är sen med att använda mot honom när han vill ha hjälp med en liten grej. En tredje person, Adam, har försvunnit spårlöst tillsammans med sin familj och Ed är bergsäker på att det lilla samhället som de bor i har fått besök av ondsinta vampyrer – som helt sonika gjort sig av med familjen och deras vän. Olyckligtvis för Charley så är Ed någonting på spåren, och de leder direkt till Charleys grannhus – där hunken Jerry (Colin Farrell) precis har flyttat in.

Personligen så tycker jag att remakes ibland kan vara motiverade. Först och främst för att de skapar ett nytt intresse för originalet och även för att en äldre film oftast med hjälp av dagens teknik kan göras till en häftigare sak generellt. När jag började titta på Fright night så bestämde jag mig för att helt enkelt ta in filmen som 96 minuter ren underhållning istället för att sitta med penna och block för att notera skillnader och faktiskt så fungerade min taktik utmärkt. Plus att miljön hurrade för att jag inte skrev en massa i onödan. (Jag hade inte använt det i alla fall.)

Huvudnumret på fodralet till filmen är Colin Farrell och han är inte direkt den stabilaste skådespelaren trots att han provat på det mesta från drama till krigsfilm, i Fright night gör han ingenting oväntat utan förlitar sig på en genomträngande blick och ett vitt linne som framhäver en muskulös överkropp. Precis som alla andra elakingar från den gamla (och nya…) skräckfilmsskolan så är han en ostoppbar kraft som endast kan övervinnas genom totalt hjältemod och martyrlik uppoffran och behöver inte göra mycket mer än att följa efter och mörda lite här, och lite där. Han överglänses av de flesta unga skådespelare som finns med och även utgör den highschoolinriktade lilla sidoberättelsen som distraherar mer än gör någon nytta. Till exempel så ler jag varje gång jag ser Christopher Mintz-Plasse och tänker snabbt ’Mclovin’ (Se Superbad) som tillsammans med Anton Yelchin och Imogen Poots utgör kärnan av det goda, till en början…

De spelar alla väl så snart filmen har börjat komma igång lite, mest handlar det om att röra sig från punkt A till B i stort sett hela tiden och den utmärkta banan varierar i svårighetsgrad. De gör det med gott mod och jag tänker inte klaga alltför mycket på att det verkar som om att filmens inledning känns väldigt inrutad och rent av tråkig. Stor hjälp ges av den lite bitska humor som ligger och ruvar vid sidan av alla blodssprutande halsar och miljöer som både känns trovärdiga samt är välbyggda för syftet. Ännu en sak som jag verkligen tyckte om är det väldigt osmakliga utseende som vampyrerna straffats med, väldigt obehagligt och knappast något att vila ögonen på.

Söker du efter lättsam underhållningsfilm som växlar från att vara riktigt häftig i actionscener och ibland skräms lite för att samtidigt framställa sig som lite lustig så är det här ett bra val. Fright night är ungefär lika bra som originalet trots att den upprepar berättelsen vilket jag ser som en merit i sig. För mig personligen en av de roligare vampyrrullar som jag sett på senaste tid – men då har jag ju inte sett Twilight ännu, har hört att de ska vara bättre?

LIKNANDE INLÄGG (baserat på skådespelare, bolag & regissörer)